mountains

life 2

2010-03-12T10:24:00.002+01:00

friday morning didn't start well. and now i've spent a little more time that suitable in the bathroom trying to look like i haven't been crying. writing an email to magnus, i realized what is happening to me right now. this is the most emotional time in my life in a long time. i feel like i am 18 years old. i am lost, walking through a haze. contantly on the verge of tears. seeing my life infront of me, put out like a project plan time line. like a schedule. as if i know what is going happen, as if there will never be surprises again. copenhagen just hasn't done good things for me. i am more lost and confused than ever. i am more insecure, more labil. life isn't supposed to do this to you. i am honestly just sad and melancolic about my life. so many feelings that don't have any ground, regret, disappointment, hopelessness.
i need to focus, and get some energy. be stronger and stop being a victim of life. life happens to everyone. i should be able to do that too.

life 1

2010-02-09T11:51:00.002+01:00

i am too young to feel like i am wasting my life. here starts the progress of me finding out what i want, asking for it, and then leaving if it does not happen. it's simple right? i guess all we need is a plane ticket out of here, why is life so complicated?

general pass time

2010-01-21T09:37:00.000+01:00

i made origami

talking about red wine, french authors

2010-01-12T10:10:00.003+01:00

just spent some time reading a blog from an american living in copenhagen. very strange to look into someones life like that, until i realized that i had read her article in bitch magazine. it's clear that she is not stoked about denmark, neither is the girl that i work with. she seems to be hanging on the door to get out as soon as possible, except she is from mexico and some kind of permanent residency could be coming soon, after seven years in the country. i don't know what's better. either way, this american girl clearly has a feeling of living abroad. pointing out cultural differences, foods and places. this gave me the same strange feeling that i got after listening to two american ladies, just moved to paris, they were very excited to be in paris. talking about red wine, french authors, and parisian places like montmartre and le cinqieme arrondissement. at that time i had been in paris for a year and was a week from leaving, and i couldn't help but feel as if they had been decieved. yesterday at dinner, fredrik had some people over, he had been dog sitting a husky, i was mistaken for an american again. the german, the swede and the danes each talking about how their country is easily the most rasist of them all. one of the girls said, "oh, i just forgot that we were in denmark", thinking that we were all in berlin. what a nice feeling, to be unintentionally displaced, and in a second travel 1000 kilometers. maybe that is time travel.

2010

2010-01-11T15:13:00.002+01:00

i want to be excited about the future, i always thought that i was so forward seeing, living more in the future than in the present. since when did i become so critical to the future, as if it doesn't have anything to offer me. even moving to new countries and learning new languages doesn't seem exciting anymore, which was the most exciting thing to me before. moving to a new country just sounds boring, and learning a new language just sounds like more work. i guess denmark is not different enough to feel good. how do you feel good about the future and life? i need to think about it. the only thing i generally look forward to is going home from work and working on the origami/knitting/ukulele/photo project i have at home. this will have to represent the new year, no mountains in sight in denmark.

2009

2009-12-27T11:06:00.004+01:00

the toast punx lives are so amazing. i wonder if they know that. maybe it is looking at their top ten's of 2009 that condenses the most awesome things of the year into an easy to read ten bullet list, unrealistically reflecting the year, but it makes me feel like my life is not worth living as much as theirs are. i know their lives are filled with epic moments, that they know will stick with them forever, epic friendships that will fill them with nostalgia every time they think about them. i think they have people all over the world heartbroken for them, because i think of them with nostalgia, but they continue to live every day like that. i would rather be a toast punx than get paid. that's it

copenhagen 2009

2009-12-20T20:48:00.002+01:00

- copenhagen in the summer: did it - check
- climate change conference: not the cop itself but klimaforum, the people's conference, way cooler - check
- paint furniture: we painted the bathroom - check
- collect jars: use for drinking and storing lentils - check
- make jam: plum compotte - check
- have a bike: several, they all suck - check
- free lunches: only two thirds subsidized - check

lawrence's hair

2009-12-18T23:57:00.003+01:00

salvation.jpg

2009-12-16T22:11:00.003+01:00

found this on my desktop after someone used my computer

summer lady bug

2009-12-07T21:35:00.001+01:00

december: darkness darkness darkness darkness

i want to go back to slo

2009-10-18T13:37:00.002+02:00

my poor heart

copenhagen is cold, and people are not nearly as awesome as in slo. i miss my friends and the kids, and everyone amazing and nice and awesome.

in copenhagen, people are danish. surprise. and not happy kids biking around with tape recorders and tall cans.

yeah, really miss our california life, and all it included.

hearts and bones

2009-06-24T20:37:00.001+02:00

i have been listening hearts and bones almost non-stop for two weeks, is it making me crazy..

i need to

2009-06-09T23:39:00.002+02:00

i don't know. i need to something. but i feel like i just need to scream really loud. i don't want to go to sleep, and i don't want to talk to anyone. i don't want a hug, i don't want to go to work. i don't want to see people, and i don't want to put any effort into anything. great, now i should sleep and then go to work.

infomercial

2009-05-25T20:07:00.001+02:00

stuttgart

2009-05-21T21:12:00.008+02:00

soon my two weeks in stuttgart are finally over. and i can't wait getting back to vesterbrogade 208. out of my soon two months at my new job, i've spent three weeks in other countries. but stuttgart is not so bad. swabian food is not so bad. it's been nice. i've been able to have long discussions about sustainability and environmentalism, feminism and politics as usual, and i think i understand the people i work with more. i'm kind of really excited to be in this situation right now, with free thinkers and compassionate people. things are really happening, moving fast for us. and i think that in the next few years, everything will be different, and we will have started it all. but besides this, i really want to go home. i miss our room, and our coach, and our bikes, and copenhagen. and i think that copenhagen will grow on my enormously in the time that i will be there. and right now i miss it, and i miss lawrence, and i hate being apart. i'm never never homesick. but right now i'm tired of hotels, eating out and not having anything to come home to. and i miss lawrence. copenhagen this summer is going to be amazing, and colin is flying in from LA, and just a new life. travelling puts life on hold, limbo, or maybe this is when life happens. anyway, i'm really looking forward to some summer, copenhagen parks, and maze walks at midnight and bike rides to beaches and other parts of town.

vesterbrogade 208

2009-04-10T12:16:00.003+02:00

one more day at jenatzystraat 25

2009-04-03T12:03:00.001+02:00

danemark

2009-04-03T11:26:00.005+02:00

so we're moving. again. but this is the last time, i hope. the last time we pack our giant suitcases. the last time we throw away the flyers we kept and magazines we picked up. last time we pick down everything from the walls. again. last time we bring our suitcases on the metro, tram and train. last time we look for a place. last time I go to a thrift store, see an old cup with pink flowers that I like and say "there's no point, i'm going to have to leave it anyway". last time we have to leave our bikes, to later find them sold to a girl that runs everywhere, or crashed and stolen from behind boo boo's.
although, this time doesn't seem as fun. not at easy. not as cheap. a little more difficult, a little more bitter sweet. good bye to cheap veggie markets, goodbye to crazy signes, goodbye to cheap fancy beer, goodbye to jenatzy 25, goodbye to the renewable energy house with its gossip and giant coffee machine.
but there is no melancholi as when we left san luis obispo, and i suppose that makes it better. cause there is no place i would rather live right now. but i'm happy for my new job, and copenhagen in the summer, and promises of the climate change conference. and the possibility to paint furniture, collect jars, make jam, have a bike. i hope it is all free lunches from here on out.

2009-02-08T10:25:00.000+01:00

"Fidelity": Don't Divorce... from Courage Campaign on Vimeo.

choices

2009-01-21T11:36:00.007+01:00

jag blev plötsligt väldigt sugen på att lära känna nya människor. men ändå inte, nästan lite trött på många av de människor som jag lärt känna som jag inte har något gemensamt med och förhållandet har varit samma de senaste tre åren, lite trött och hopplös på att hålla kontakten. jag skulle vilja lära känna folk, eller bättra mitt förhållande med vissa, men det blir aldrig av. jag tänker alltid att folk inte vill lära känna mig bättre, jag är lite avig, har svårt att prata med människor en och en, vill alltid verka smart men har lite svårt att hitta orden ibland, och så sitter jag bara där och babblar i evigheter om queer förhållanden utan mål. jag skulle vilja bara träffa någon som jag har något gemensamt med, som inte är som jag. jag har alltid tänkt att det har varit bra att jag har samlat människor runt omkring mig som inte tycker samma som jag, inte har samma intressen som jag och inte lyssnar på samma musik, men det börjar bli lite konstigt. framför allt saknar jag min gamla familj i kalifornien, jag skulle nog göra vad som helst för att få bo med dom igen. i brist på det bor jag här i bryssel, men det börjar bli jävligt jobbigt att stå upp för sig själv som feminist. här i huset har det blivit mycket snack om hur allt jag lyssnar och ser på är konstigt. hur mina politiska ideologier är konstiga. hur det är konstigt att jag inte äter kött, att man inte dör av musikelförtvining om man inte äter ett kilo protein varje dag och att ost är dåligt för miljön. å andra sidan så ska jag väl inte behöva försvara mig själv, de kan få tycka vad de vill om mina orakade ben, det förändrar ju inte vem jag är. egentligen skulle jag vilja plocka upp mitt liv som jag började det i portland, volontära för feministmagasin och typ food-not-bombs. men här pratar alla franska och startsträckan skulle vara så lång. det kanske skulle vara lättare att flytta till köpenhamn istället för att stanna kvar här.

sammanlagt, jag vill känna livet istället för att vara uttråkad.

http://thisisindexed.com/

2008-12-28T23:29:00.003+01:00

is so cute..

this is one of my favorites

china gives pandas to taiwan

2008-12-24T13:41:00.001+01:00

which is a big political move, etc etc. but the question is; how are pandas so cute?

DN röstning

2008-12-22T00:26:00.007+01:00

vissa vill få oss att tro att vi är jämställda. redan. ofta tappar jag bort mig och mina argument om hur kvinnor fortfarande inte har samma möjligheter som män här i samhället. förtryck är ett ord som vi grlpower feminister from mitten av 90-talet inte kan slänga runt omkring oss längre. skillnaderna är mer subtila, och vissa, till och med många av mina nära (och riktigt jämställda killvänner) tycker att det är så här långt man kommer kunna gå i jämställdheten. eftersom det finns alltid "the prospect of getting laid". så, ja, kanske tänker för många killar med kuken i vårt hetrosexuella samhälle. det enda ställe jag tycker klår sverige är den riktigt progressiva amerikanska ungdoms- och indiekulturen som jag har mött, där man slipper raka sig under armarna och man inte måste förutsätta att alla är hetrosexuella. tyvärr går kvinnans "förtryck" bort i jämförelse med homosexuella pars verkliga förtryck och brist på mänskliga rättigheter. och efter att ha blivit mer och mer bekant med third wave feminism, där man står upp för popculturella förtryck av både kvinnor och homosexuella i media och kultur, vill jag slutligen komma fram till DN:s röstning idag. som är en skam för sverige och majoritet av svenska borgeliga män som har röstat:

Sen kommer allt det där andra "det är inte representativt", "frågan är vinklad" osv. men det är ju intressant att tänka. men, det bekräftar något litet för mig, jag har levt isolerad i amerikansk ungdomskultur ett tag och jag glömde att det finns män där ute som inte liknar min pojkvän eller de jag känner, och de läser DN.

why did we even try?

2008-12-05T17:56:00.000+01:00

fresh pot, Portland, OR

2008-12-02T06:24:00.000+01:00

waiting for the bus, portland, OR

2008-11-25T07:05:00.002+01:00

craigslist findings

2008-11-08T01:02:00.000+01:00

portland yesterday

2008-11-03T18:37:00.000+01:00

see how i came into town

2008-10-29T19:47:00.001+01:00

why are all my heroines getting bands? i don't like it a bit. anna ternheim, hello saferide, frida hyvönen, cat power. i'm always stuck listening to old songs.
frida fortfarande är grym, grymmast.

bläk

2008-10-27T05:50:00.000+01:00

o-bama wins. why would cnn let me do this? can i win a prize?

on a 26 hour train to portland

2008-10-23T22:50:00.000+02:00

säker

2008-10-12T08:31:00.000+02:00

jag känner alltid att jag blir släng kring i livet, ungefär som om jag inte har någon koll. ungefär som om jag inte har någon kontroll. jag har ingen kontroll över vad som händer mig. och vad jag gör, vad jag känner. vad gör jag här. jag försöker hitta mening, utan att behöva anstränga mig. jag vill egentligen inte växa som människa utan att det är kul. det finns egentligen ingen mening, inget självändamål i sig. så vad? vad gör jag. framför allt känner jag att jag inte lever som jag lär. att vara öppen och lugn och kärleksfull. kanske är det bara det svenska jag, som vill vara mindre svensk. inte för att det är negativt eller bra eller modernt som alla tror. inte för någon anledning alls, förutom faktumet att jag inte har någon lust att vara svensk. jag tycker inte längre att svenska är ett hemligt språk att jag är glad att jag har. jag tycker inte att svenska kläder är snyggare eller att svensk musik är bättre. framför allt känner jag mig ungefär som att jag förväntar mig att livet ska vara jävligt mediokert, och då blir det ju det förstås. ibland blir jag glad över att jag har tid att göra saker som jag alltid velat göra, vara med människor, läsa, lära mig ett nytt språk, cykla runt i stan, dricka kaffe, lära mig att spela såg och lyssna på musik. sjunga mer. när sjöng jag senast? år sedan. år år år år . kanske blir jag slängd omkring i livet för att jag inte låter mig vara som jag vill vara och göra det jag vill göra. och att jag känner mig jävligt hämmad jämnt, och att jag är rädd för höjder och att jag inte vågar gå hem själv på kvällen och att jag är rädd för att tänka på döden och livet. och att jag känner skuld över allt. och att jag motsäger mig själv jämnt. och att jag inte tycker om folk. folk folk folk. it makes sense.

coffee stains

2008-09-24T16:52:00.000+02:00

old school papers with coffee stains are pretty charming

i'm leaving tomorrow

2008-09-21T16:18:00.000+02:00

what a relief.

independent

2008-09-17T10:22:00.000+02:00

this is pretty cool: delocator, you can type in your zip code and find independent places around, or the nearest starbucks, corporate movie theater, borders or barnes & noble, in case you are like that. i love.

swiss

2008-09-16T16:48:00.002+02:00


THU 25SEP      STOCKHOLM SE        ZURICH CH   
            ARLANDA             ZURICH AIRPORT
            TERMINAL 5                         DURATION 2:25
                                               NON SMOKING
            RESERVATION CONFIRMED- T ECONOMY
            ON BOARD: SNACK


THU 25SEP     ZURICH CH           LOS ANGELES CA
            ZURICH AIRPORT      INTL
                                TERMINAL B       DURATION 12:30
                                                 NON SMOKING
            ON BOARD: MEAL/SNACK
                         VEGETARIAN MEAL,LACTO-OVO


SUN 14DEC     LOS ANGELES CA      ZURICH CH     
            INTL                ZURICH AIRPORT   15DEC
            TERMINAL B                           DURATION 11:30
                                                 NON SMOKING
            ON BOARD: MEAL/BREAKFAST
                         VEGETARIAN MEAL,LACTO-OVO


MON 15DEC      ZURICH CH           STOCKHOLM SE  
            ZURICH AIRPORT      ARLANDA
                                TERMINAL 5       DURATION 2:25
                                                 NON SMOKING

now it is decided

2008-09-13T11:36:00.000+02:00

and done

bloggtorka

2008-09-12T21:13:00.000+02:00

alla klagar på bloggtorka. att man inte skriver tillräckligt mycket. jag tycker att om man inte skriver mycket så kanske man har annat för sig, det kanske bara är positivt. eller så har självcensuren tagit överhanden och den tillåter en inte att skriva om sin senaste lunch, det kanske bara är positivt. eller så behöver man bara inte göra anspråk på det dagliga bloggandet. och så är problemet löst.

dpns

2008-09-07T13:25:00.000+02:00

probably the most creative thing i've done since fifth grade

next - previous

2008-09-05T15:48:00.000+02:00

i presented my thesis, i'm finishing my report. then we decide where to go, what to do, what to see, where to live, what to think, what to eat and who we will be. i'm looking for a good yarnstore to call my own.

tänk att när jag var i paris tänkte jag nog varje dag "herregud hur går dom klädda här, annat är det i sverige där folk är jävligt snygga i alla fall", när jag kom hem till sverige tänkte jag "alla ser likadana ut, i paris så kan folk i alla fall tänka själva och bestämma själva vad dom vill ha på sig istället för att låta hm, zara och weekdays bestämma, hur orkar dom". nu, efter att ha kommit tillbaks från usa tänker jag igen "hur orkar dom. hur kan man köpa nya glasögon varje år för att de är moderna, hur kan man handla nya kläder varje vecka, och varför är det så viktigt här. varför finns det inget annat som är viktigt för svenskarna?". och alla har sina ursäkter, men jag vill inte veta. jag bara vet att jag måste bort, jag måste hem

i'm making socks

2008-08-27T13:35:00.000+02:00

kuba

2008-08-26T21:52:00.002+02:00

my friend magnus is going to cuba, i'm so jealous

revival

2008-08-26T18:35:00.000+02:00

now i'm reviving this. look out

arizona

2008-02-05T02:31:00.000+01:00

kanske ett steg narmare ett amerikanskt liv inser jag nar jag koper en burk dricka pa vagen hem fran skolan. arizona gront iste.

världen

2008-01-06T20:25:00.000+01:00

så nu är jag äntligen här, och på ett sätt är jag inte alls förvånad över att jag är här, jag har hört om alla dessa människor väldigt länge, sett bilder från staden och ljud över skype, men när jag väl är här är allt så annorlunda, någon var längre än jag trodde, någon var mer mogen än jag trodde någon var mer utåtriktad än jag trodde och någon var mer opinierad än jag trodde. jag hade inte kunnat föreställa mig dessa lukter på morgonen, eller värmen på nyårsdagen. varje dag är ett litet äventyr, samtidigt som det är välbekant och skönt. jag och L hade en viktig diskussion igår, efter att jag hade varit lite förbannad på någon annan i loftet hela dagen, massa hippie-kids som tror att dom gör skillnad i landet genom att inte rösta, spela musik, leva på andra och aldrig jobba, kanske är jag bara ett offer på systemet, men för mig kommer jag från ett socialistiskt land, det har aldrig funnits anledning för mig att vilja trotsa systemet, för att systemet har bara gjort mig gott, men det kanske dom inte kan förstå. ja, mitt i detta förklarade jag och L för varandra; att det här kanske räcker förevigt, och om det gör det så är vi bara glada för det.

det som hänt är; julen kom lite oförväntansfullt och inte så händelserikt, ganska stressat och pressat, jag tränade mina franska, och fick julklappar på morgonen på juldagen, gick på bio på juldagen och såg juno, och det var fullt i biosalongen, amerikanarna verkar inte lika glada att fira med familjen, flyttade ett lass grejer till san luis obispo och visade sig att vi blivit vräkta över julen, vi fick 30 dagar att flytta våra saker, men eftersom vi inte flyttat in bestämde vi oss för att aldrig göra det, så vi flyttade in i loftet L bott i sen han lämnat sverige, nu delar vi ett stort loft med 3 andra personer i det skitigaste hippie-huset jag varit i, vi äter slängd mat och betalar 1300 kr i hyra varje månad, i en stad där hyra vanligtvis är dyrare än jag någonsin skulle ha råd med, typ 800 dollar är en vanlig hyra för ett rum i ett hus, inte ens en lägenhet mind you. man är aldrig ensam, omringad av en massa kärleksfulla människor som lagar mat åt varandra, spelar musik tillsammans, cyklar överallt i stan, säger att dom älskar varandra, är med varandra mer än jag någonsin varit med någon förut.

nu är det morgon, 7 personer har precis sovit över, det luktar funky, jag ska duscha och L ska laga frukost, och imorgon ska jag börja jobba., så är läget, bilder kommer kanske, och mer historier sen, till detta långa liv.

california on virgin air

2007-12-01T15:58:00.000+01:00

nu är allt ordnat, flygbiljetten bokad på virgin air, hur är det att flyga med ett skivbolag? det kan jag svara på om två veckor, visumsinbjudan är på väg med ups, anställningserbjudande underskrivet, lön bestämd. 500 dollar i månaden är inte fy skam för en ynken exjobbare. och så var allt det där ordnat, och så kändes det så tomt. varför? ja, det kanske inte kändes som jag trodde att det skulle kännas, jag trodde att jag skulle vara otroligt lättad, glad, överlycklig kanske. ja, tomt kändes det mest.
kanske känns det som om jag bara har bokat en flygbiljett till ett hus i san luis obispo, och att jag väntat på det i två månader. men jag har bokat en flygbiljett till los angeles, änglarna, och där väntar han och har lovat att vi ska göra allt det där turistiga, dagen efter är det Ls födelsedag och han spelar på en klubb i LA. sen efter jul reser vi upp med phil till portland, där bort han nu, och jag har inte träffat honom på ett år, sen han bodde med L i paris. sen seattle, san fransico, dåligt väder, vi bor någonstans nytt, jag har ett jobb. jag har helt otroligt nog ett litet jobb, undrar vem dom tror att jag är? bad inte om betyg, bad inte om foto, har pratat med mig en enda gång. ett enkelt cv räckte. och jag är kanske deras yngsta masters student på länge, eller någonsin.
varför är jag inte nervös, eller stolt? istället drar jag mig tillbaka, jag vill stoppa huvudet under jorden tills dagen allt det här är över. jag vill inte träffa någon och förklara allt detta. hur många gånger måste man förklara samma sak för människor som ändå inte bryr sig. och det spelar inte ens någon roll. om man inte vet vad jag gör här, i mitt rum i stockholm, hur ska det vara annorlunda att jag gör dessa saker i kalifornien? mm, det var länge sen jag träffade någon genuin person, det känns knappt att berätta saker för mina föräldrar. jag känner mig väldigt omringad av en massa ja-sägare, och om man inte håller med mig blir jag förnärmad. det känns knappt,..

i afrika har dom frukt och diamanter

2007-11-01T15:56:00.000+01:00

det här läste jag i DN nyss:
I Afrika har dom jättemycket mat, frukt och diamanter. Men det åker till andra länder. Dom får ingenting själva så dom svälter ihjäl, säger Cornelia, 8 år.
Hur kommer det sig att det här lilla barnet vet mer om världspolitik än de flesta av mina jämnåriga på sveriges största tekniska universitet?
jag kommer just hem från en kurs kallad environmental systems analysis, men var egentligen en lektion i hur socialism är bra, av min blivande handledare, mycket sympatisk man

nagisa ni te

2007-10-25T17:29:00.000+02:00

jag fick äntligen exjobb, så snart det bara går kommer jag gå på stranden där på västkusten, om jag vågade köpa en biljett skulle jag veta när. imorgon har jag tenta. och sen en tenta till. och sen är det söndag. om nu ändlösa kaffen kan ta mig genom detta, och innan vi vet ordet av det, så är jag verkligen där.
jag har också knäckt för mor och far att det här kanske blir deras första jul utan mig, sen jag föddes. självklart har jag världens dåliga samvete, och tror att dom kommer hålla det emot mig, och tycka att jag är usel. trots att det enda dom sa var "it would be nice if you were here, but it's your choice"
jag borde tentaplugga nu, för att jag vet inte om jag klarar tentan. ah, allt är bra men jag är i bitar.

usa

2007-10-17T23:50:00.000+02:00

jag är sliten, mellan hoppet och pessimismen, upptäckte om mig själv förra veckan att jag är en pessimist, och jag sa det till L och han skrattade åt mig, ungefär som att jag borde fattat det innan. jag känner mig otroligt krossad. jag kommer aldrig få det jag vill, tror jag. det kan ju verka banalt, men jag vill ju bara en sak, och det är att lämna detta gudsfördömda land. ändå som en ung kvinna i east LA som sjunger med hela hjärtat vigt åt morrissey.

den her sang handler om at fa det bedste ud af det

2007-10-16T23:44:00.000+02:00

jag tycker om den här bilden, av någon anledning. vi är på mauritius, jag la aldrig märke till L som tog bilden och jag står framför poolen som vi bara badade i en gång, utanför vår lägenhet, bara för att det var sista dagen. jag ser stark ut, om man nu kan säga så om sig själv.
och jag önskar att jag var starkare, för varje dag går världen sönder litegrann, för att jag klarar inte av trycket

don't let anyone stand in your way, yours truly jens lekman

2007-09-29T00:21:00.000+02:00

jag kanske älskar honom ännu mer

elin kommenterade att det fanns många snygga killar på kägelbanan, och att jens var gullig, sen sjöng han jag tyckte hon sa lönnlöv, vi drack vin, och nu. jag väntar på att L ska dyka upp på skype och vi kan titta djupt i varandras ögon.

mod, courage

2007-09-25T12:20:00.000+02:00

vad är mod för oss, att våga säga till någon att man är kär i dom, beundrar dom, hatar dom, avundas dom?
kanske stå för det man tycker, stå för den man älskar, erkänna att man har fel?

men det här har en helt annan dimension
finns det hopp för mänskligheten?

do you know where i was at your age, i was working downtown for the minimun wage

2007-06-12T10:35:00.000+02:00

nu är det dags att åka, om bara några dagar, så finner vi stolthet i att avsluta ännu ett öppnat matpaket, alla bönor, och couscous, typ så. det ska bli så jävla skönt att lämna landet, jag tror att jag dör innan dess. igår skrev jag färdigt min fyrtio sidor långa rapport för min stage, internship, praktik. och jag bryr mig mindre och mindre, igår kom jag hem från skolan och ville bara skrika och slå, så jävla idiotisk är doktoranden jag jobbar med, att han är så misslyckad och måste må dåligt för sig själv för att så mycket som han kritiserar vanliga människor, som mig och Li, kanske för att projecera all kritik som kommer hans väg från de som anställt honom. det är det enda som får mig att må bra, det kanske är kallt, att han innerst inne är en fatalt misslyckad person, och därför kritiserar han andra, för att få sig själv att se större ut. jag vill bara lämna rapporten på någons skrivbord med en post itlapp "tack för att ni har förstört min tro på mänskligheten", så.
jag fick sånt där hopp, som när man precis börjat på något nytt igår, när jag satt i datasalen i det amerikanska huset, och två tjejer, yngre än mig, pratade om hur dom suttit uppe halva natten och översatt en text till en kurs, allt var nytt, dom är i paris, shit, overkligt va. för att så gör man ju när man är fylld av hopp, man kan sitta uppe halva natten och känna att det är kul, man vill inte hamna efter. och sånt hopp hade kanske jag också, men det vet jag att fransmännen tog död på.
och annars känner jag att jag börjar bli en sån där person som tvivlar på allt och vill göra allt för världen, så jag läser den här artikeln och brinner och tänker "varför bryr sig ingen?", samma när jag pratar om republikanerna i usa, eller borgarna i sverige som illa kvickt säljer våra statliga bolag, privatiserar våra sjukhus, tar bort förmögenhetsskatten och sänker skatterna, och dom minskar bara vår gemensamma kassa, för vad? vad händer tillslut? jo, det här händer: tillslut är de statliga anställda så få, och inkomsterna så små att de enda som är anställda och tar del av inkomsterna, det är den regering vi har. tillslut betalar vi inte skatter för att våra barn ska få gå i skola gratis, och skolmat till lunch, och tandvård och läkarhjälp, utan för att statsministern ska få sin månadslön och julsemester med familjen. frankrike är ett land nästan utan hjälp nu, arbetslösheten är så stor, och människor utanför samhället som les mal-logés, människor utan hem, som bor i skitiga tält intill det mest blomstrande kvarteret i paris, och les sans-papier, människor utan uppehållstillstånd, och ungdomarna som nuvarande presidenten kallar för något obscent som jag inte kommer ihåg, de är så många. nu börjar de rika bli desperata, "vad ska vi göra med det här landet? dom där huliganerna" dom skyller allt på ungdomarna i förorterna som gör uppror och ställer till med problem, trots att det aldrig träffat någon, eller deras liv påverkats av något. men vem var det egentligen som var ansvarig för dom där bilbränningarna och demonstrationerna förra året i förorterna? jo! det var dåvarande inrikesministern och head of police; herr Sarkozy! mannen som nu är vald för att folket tror att han har alla svar. hans egna misstag vände han och han fick sig själv vald på det sättet. FANTASTISKT! bravo, det måste man ju säga. så medan människor i usa svälter pga att de inte kan försörja sin familj på minimilönen som inte kan höjas av huset samtidigt som huset höjer sina egna löner, det går alldeles utmärkt, samtidigt som fattiga och sjuka människor inte kan få sjukvård har presidenten en 24 timmars tillgänglig kock som kan göra honom en macka när han känner för det. samtidigt som arbetslösheten i frankrike oroar människor i förorterna lägger presidenter mer pengar på vin än en invandrad familj lägger på mat under ett år, det är sant.
så, nu sitter jag här och gör mig själv upprörd istället för att skriva på min conslusion. jag vill bara att fler ska känna det här, att det finns viktiga saker här i livet, inte en tvåa på östermalm.

if i had known that i'd miss you so much i just would have stayed

2007-05-27T21:25:00.000+02:00

så åkte vi ut igen, vi åkte till cannes filmfestival. och gick på röda mattan och independent filmer på biografer, nattliga promenader bland människor, på stranden och bad i havet, gick uppför berget, frukost på balkongen, åkte till monaco
och så satt vi på den steniga stranden i nice, mitt vanliga crew, jag, L och cow och tittade ut över det klarblå vattnet, slängde stenar i vattnet, lyssnade på vågorna och jag sa "jag gillar när vågen drar sig tillbaka och stenarna följer med och det gör ett sånt fint ljud", som glaskulor i en liten påse, och solen höll på att lägga sig i väster över berget och mina fötter ömmade från stenarna och var saltiga och torra av havet och så tog vi på oss skorna och gick till tågstationen med en glass på vägen och gick förbi ett äldre par i matchande fängelserandiga tröjor och han kramade mig hårt och sa "så där kommmer vi vara när vi är gamla och tjocka" och så köpte vi en tågbiljett i sista sekunden och han sa medan biljettautomaten höll på att skriva ut biljetten "spring före mig så kommer jag efter" och jag sprang så mycket jag kunde och framme vid tåget skrek jag hans namn över halva perrongen när dörrarna på tåget stängdes och vi hann som sista personerna på tåget och åkte tillbaks till cannes och så var dagens äventyr över

when i come home, if i come home, you'll be a grown woman

2007-05-16T13:39:00.000+02:00

snart måste jag åka. ska bli skönt, jag stressar inte över praktiken längre; jag vet vad jag måste göra, och hur. det förändrar inte att doktoranden jag jobbar med går på varenda nerv jag äger. men jag drar ut mina luncher och går hem när ingen ser, ha. men så länge jag har en rapport är alla glada. nåväl, skit samma. det ska bli skönt att lämna paris, sen kommer allt det där
"ååh, är du här hemma?!"
"ehh, ja, jag är här"
"hur var det i pariiiiiis?"
(vad tror du att jag kommer säga? you can't handle the truth, bra/skit/ångest/ett bra slöseri med tid, ska jag svara med ett enda ord hur ett helt år har varit som har förändrat mig på oändligt många sätt, jag tror äntligen att jag vet vem jag är, vad jag vill, vad jag gör och vad fan som kommer hända, livet är inte längre ett stort svart hål av ungdomsångest och vad fan ska jag göra med resten av mitt liv)
"bra"
L sa för några månader sen "men C, vi har vårt påsklov och sen är det bara två månader kvar, du åker till elin, jag åker till schweiz, sen åker du till sverige, och du flyttar in, och vi måste göra klart våra projekt och sen åker vi till mauritius". ja, och så är det. dessutom åker vi till filmfestivalen i cannes i helgen.eller, ja förhoppningsvis åker vi imorn. helgen efter åker jag tillbaks till sverige, helgen efter tillbaks till paris, helgen efter packar vi ihop våra saker och gör färdigt skolan och helgen efter åker vi till mauritius för att ligga under en palm, läsa en bok och spela ukulele. hejdå paris

resistansen

2007-05-10T11:33:00.000+02:00

så c'est fait, valet. och sarkozy vann med 53 procent. och grattar, det gör bush, blair och fredrik reinfeldt. det känns verkligen uselt, hur kan ett helt folk rösta på en man som har uttalade rasistiska åsikter, som förolämpar invandrare, ungdomar och människor med mindre än andra. det är ju lätt att säga att man får det man förtjänar om man kommer från hungerns adel! samma med täby, lidingö eller om man är presidentens son. hur kan man rösta på mannen bara för att dom tror att kvinnan inte kan göra jobbet? egentligen, om vi ser på utveckligen i frankrike är det svårt att föreställa sig att hilary skulle ha en chans i nästa val i usa. eller är världens mest konservativa "första världen"land mer progressivt än frankrike?
förövrigt åker jag till skolan idag och helt plötsligt har paris förvandlats till en polisstat. jag stegade upp avståndet mellan polisparen... 5 meter. var femte meter stod ett par poliser, pikébussar stod uppradade på gatan, polisbilar stod och hindrade trafiken och jag såg en cykelpolis slå på en vanlig människas bil, stoppa den och skrek på personen i den. kvällen efter valet stod ungdomar och studenter och hängde vid bastille, den enda politiska fristaden efter valutgången, och polisen var genast där och slängde tårgas på barnen; de enda som fortfarande bryr sig om in framtid. ärligt talat, ska gamla människor få rösta? är det verkligen rättvist att människor över åttio år ska få bestämma hur ungdomar över 16 år men under 18 ska tvingas leva? är det rättvist att en rikeman på korsika, som oftast inte ens betraktar sig som fransk, ska få bestämma att en man från algeriet som bott i en förort till paris i femton år ska tvingas lämna landet? en invandrare som pratar franska som alla andra och jobbar som alla andra. jag ska säga en sak! invandrarna här, de skitiga människorna som städar dina toaletter och plockar upp din skit, om du bor i frankrike, dom pratar perfekt franska! dom är bara mörka, jag vet inte om fransmännen ger sig så mycket cred att dom tror att människor som kommer hit för att städa deras toaletter bryr sig så mycket att dom lär sig det vackra franska språket.. nä! dom bryr sig väl i helvete inte, dom råkar bara komma från ett land våldtaget under kolonins makter; vive la france...
när jag och L gick i första majtåget kände jag att det fanns hopp för anti-sarkokampanjen, men nu är det bara läge att fly landet. eller är det dags att jag ser till min själ, för att världen gör mig verkligen bitter. är det bara jag som är upprörd?

"Og dei som ikkje klarer å stå distansen, dei kan ikkje vær medlem av resistansen, Halleluja!"

babies of the world

2007-04-28T10:24:00.000+02:00

ja.

frankrike har röstat; föreställ er om sverige demokraterna fick över 50 procent i valet... här har extremhögern fått över 50 procent sammanlagt. bara ett ännu exempel på att fransmännen är ett hjärtlöst och trångsynt folk.

två veckors påsklov; rotterdam och motel mozaique-festival. såg en massa bra band, yees

vi åkte till Ls morbror i normandie och matade får

sen kom elin och vi gjorde ett othello

sen kom Ls vän från västkusten och gav oss gratisbiljetter till en slutsåld koncert och jag blev kär i en tjej som heter your heart breaks och jag köpte skivor och en glow in the dark tshirt av henne.

och igår åkte L till la suiss och jag tröstade mig med timlånga politiska diskussioner med amerikanska tjejer om kolonisation, hur usa och la france är lika på många sätt, hur fransmännen är trångsynta och rasistiska, och jag fortsätter vidare med min sverigepropaganda, hur sverige är bättre socialt, liberalt, jämställt och trevligt. sveriges främsta förespråkare är jag.

jag och L har köpt våra biljetter till mauritius, blandade ras och länder som vi är, babies of the world

tout qui est le mien

2007-04-03T14:47:00.000+02:00

jag är i exil, jag känner mig verkligen bortkastad numera, det där sista skitinlägget tog jag bort. jag hatar vädret, allt är bara regn och blåst och kallt. kan det inte bara bli lite varmt? bara lite, och sen skickar jag mail till alla jag känner, ja. och ibland känner man sig ju bara bortkastad. varför får man inte personliga svar? är man inte en person längre? varför tror franska killar från första året att dom kan mobba mig på labbet när jag sitter och behandlar data? varför tror franska killar att dom kan ta på en? varför tror alla fransmän att dom är bättre än alla andra kulturer och länder? varför kommer fransmännen om tre veckor rösta fram en president som många betraktar som extremhöger? och varför är le pen fjärde största kandidat? varför är fransmännen rasistiska och kalla och förmer? varför är doktoranden jag jobbar med så jävla korkad? varför är jag här och vad är meningen med livet? jag har ångest flera gånger om dagen, jag är rädd för döden. jag sitter ledsen i tystnad med L som sitter och tittar på mig frågande och tillslut viskar jag "jag vill bara åka hem", och jag hör hur han släpper ut all luft ur lungorna i rädsla och hjärtat mitt går också sönder, när jag hör mig själv säga det. jag lyckas inte gråta. jag försöker med allt, allt har ingen mening, och över allt, när jag vill tro att jag har något kvar, när jag väl kommer hem, så får jag opersonliga svar på mail.
eller, jag kanske är orättvis, men något har jag visst förlorat, om det är vettet, sansen, lyckan, viljan eller vänner, ja.
out of sight, out of mind, sa min mamma första gången jag upptäckte att jag förlorade vänner, någon grattade mig inte på födelsedagen, ungefär ett år efter att jag flyttat från strömsund. och sedan dess har ingen från strömsund grattat mig på födelsedagen.
stockholm är mitt andra strömsund. paris är mitt andra stockholm. kanske vill jag hellre åka bort än att åka hem. det har kanske alltid varit så.

cinq mois

2007-03-07T12:44:00.000+01:00

idag har jag och L varit tillsammans i fem månader, fem månader sedan nuit blanche. jag har också för en vecka sedan passerat sex månaders strecket för min vistelse här, helt galet, tiden går, och allt är bra, det enda som känns ganska jobbigt är att skatteverket har bestämt att dom vill ha 8300 kr av mig. vad fan ska jag göra åt det? fly landet kanske...
just nu sitter jag och äter min matlåda innehållande ris, med händerna, för att jag har glömt min gaffel hemma, igen! jag var så jävla säker på att jag tog med mig den, jag sa till och med imorse; nu tar jag fram min gaffel på en gång så att jag inte glömmer den som jag gjorde häromdagen, det sa jag till L, fast på engelska. och nu sitter jag här.
och det är soligt i paris, men ganska kallt och jag skulle vilja att våren var här nu, nu nu.

och idag ramlade det in fem mail från resedagboken där det stod att människor jag inte känner så bra har skrivit i sin resedagbok och vill att jag ska läsa. varav ingen av dom läser min blogg, så, bloggandet har blivit en popularitetstävling precis som allting annat, "det här inlägget har blivit läst 50 gånger" är allt som behöver stå. sedan om man har stödet man behöver efter man har kommit hem och finner sig själv i en post-utlandsdepression, det är oviktigt. det blir nog den här bloggens död.

annars var elin här i helgen, yes. L hade dödens streptokocker, och låg död på soffan i några dagar, medan jag och elin var ute och roade oss på en galen brasiliansk klubb och åt hemska mänger mat, och fransk ost och fikon. ah. sedan såg vi "le dernier roi d'ecosse" alltså, the last king of scotland. i söndags, och sedan dess har jag haft den på hjärnan, i ärlighetens namn har jag haft så jävla mycket ångest. dödsångest på tåget, i labbet. jag kan inte sudda bort den där bilden av kvinnan, stympad och ihopsydd igen. och jag trodde att jag skulle få se något lite mer lätthjärtat när jag gick in på biosalongen. men sen satt vi där, jag och elin, hon klappade mig på axeln genom alla tårar och jag mådde illa. vad ska man göra? folkmord händer varje dag, se darfur, och det enda jag kan säga om folkmordet i rwanda är "åh, har du sett hotel rwanda, den var hemsk". tack kära välfärdsstat, för att du trubbar av oss.

je viens de barcelone

2007-03-01T18:04:00.000+01:00

jag har känt mig lite ond mot min käresta, när jag frågar honom om kvällarna "tänker du på någon annan?" och han svarar med pussar på kinden och säger "jag tänker inte på någon annan", medan jag själv har tänkt på någon annan, men inte på det sättet, jag har bara inte delat med mig till honom av den tankekedja som kom upp av ett gammal sms. ja, en vecka i barcelona hos trevor gav oss allt vi aldrig behövde, väl hemma fick L streptocoker och lider på soffan, jag har msn och är inte sjuk, har hela ipoden på shuffle och imorn kommer elin. så bra är det med det. och snart kommer våren, då tar jag fram det där gamla livet, borstar av det och ser om det fortfarande fungerar.

lisez-vous ou pas, ca m'est egale

2007-02-07T13:26:00.000+01:00

här kanske det inte finns folk som läser längre, det gör mig inget längre. jag fick bara, här på lunchrasten framför datorn, lusten att skiva ur mig något, som dom gånger när man hamnar framför ett ovanligt smidigt tagnetbord. och saker har kanske hänt, eller kanske inte. jag spårade mig bara tillbaks till några tidigare inlägg här i bloggen, som jag gjort några gånger dom senaste dagarna i min gamla dagbok, till gammal hjärtesorg. jag är glad att mina gamla dagböcker inte finns i en liten byrå vid sängen, längre. fria att tas upp närsomhelst, det skulle vara förödande. för att i två sekunder kan jag slitas upp i roten och släpas tillbaks till en tid där jag kan höra mina egna ord påstå att jag aldrig ska äta igen och i nästa sekund ringa till någon och panikartad skrika i telefonen.ja, så var jag visst förut. men de senaste dagarna har en gammal hjärtesorg släpats upp till utan, av några olika anledningar. gamla dagböcker, facebook med gamla vänner från baton rouge, men framförallt ett gråtmildt sms från usa. ett klassiskt "jag saknar dig, jag ångrar mig" precis som förut, precis som han gjort förut, för att sedan ta tillbaks det. för fjärdegången nu försöker han försätta mig i skiten, snälla maila mig jag har tappat bort din adress, säger han. men, vad ska jag säga? du lurade mig, lämnade mig. han själv fick mig att inse det, när han försökte övertyga mig om att gå vidare, ja. det var bra gjort, jag blev väl övertygad, lämnade hans tanke och rörde mig vidare, första gången smset kom sa det "jag saknar dig jag är inte över dig" men när mailet kom sa det "vi måste vara mogna och gå vidare" med vi så menade han mig. andra gången smset kom sa det "jag saknar dig jag ångrar mig"men i mailet sa det "jag tycker att vi gjorde rätt", slutligen kommer"jag saknar dig jag ångrar mig", men jag ska inte egga fram ett mail den här gången, jag ska milt acceptera att någon saknar mig och ångrar sig, utan möjlighet att dementera. på något konstigt självdestruktivt sätt får det mig att känna mig önskad och stark, genom att kunna säga till någon, du lämnade mig, när man har lämnat mig får man det aldrig tillbaka,det är din stora förlust, på ett gravt passivt agressivt sätt, får det mig att känna mig stark.

je veux dire

2007-02-02T20:57:00.000+01:00

idag, var en bra dag, är jag bortskämd? kommer mardrömmarna störtande med hela dess härlighet snart? igår fick jag reda på att jag har en vecka ledigt, om några veckor, så idag, 100 euro för två personer från paris till barcelona säger ryanair, och så var det med det. sen skickade vi mail till trevor och sa "vi kommer, är du där?" så kommer vi hem lagom till the decemberists i paris.
men det är lite så lätt att skriva tentor som jag trodde, det kräver en resa till stockholm i maj. jag gnuggar mina tänder för det.

aujourd'hui; le bon jour

2007-02-01T20:22:00.000+01:00

idag har varit en bra dag, en av dom många i mitt lilla, mysiga, lugnt lunkande liv. inget tynger mig längre, jag har inte ett enda ångestmoment i livet just nu. ångestmoment förut var; rapport från i somras för att få 15 ects poäng, tentor, presentationer inför jury, rädsla för att inte ha tillräckligt med införmation, oro inför kommande terminen, franska och min stora kärlek.
så, detta har löst sig genom att jag skickade rapporten till en professor i sverige och i usa, allt verkar bra, jag har skrivit sex tentor på franska, fyra gick bra, jag har gjort två muntliga tentor, presentationer mer, och dom var överlyckliga, till min stora förvåning. allt är bra inför kommande terminen, jag har långa helger och ett lov framtills början av mars då jag börjar praktikjobba, det ska jag göra tills slutet på juni och rapporten ska vara på engelska, utmärkt! mina professorer här är verkligen nöjda med min förbättring i franska och en ny kursomgång börjar om några veckor.
och min stora kärlek, vi planerar. men vi är inte rädda, för att vi planerar, inte för att vara naiva, utan för att vi ska veta vad vi ska göra när den stunden kommer. jag planerar mina sista omtentor, när ska jag skriva dom, hela sommaren och hela våren, vi planerar nästa jul, vem som skulle åka var och vem som förmodligen har råd. ja, jag vet, det är enklare att säga "ni är naiva, det håller inte, det förstår ni väl" och så är jag som vanligt, men nu är det annorlunda och jag är inte rädd för att säga det. Jag bara säger; om stunden skulle komma, så är vi beredda-
nu ska jag skynda mig, för att jag är sen till L och en vernissage på palais de tokyo, modern konst ikväll.
annars, här är livet som vanligt i paris.

c'est un gateau, mais... uh, comme un sandwich

2006-12-08T13:41:00.000+01:00

det var internationell middag i huset, och man skulle göra mat som var traditionell i ens hemland. jag googlade svensk mat och det enda jag ville göra var smörgåstårta, voilà!

dagens tv-tips: tack svt.se!

2006-12-01T13:30:00.000+01:00

hur kan svt vara så bra? kan någon svara på det, för att det förbryllar mig ordentligt. Statligt ägda och finansierade kanaler i andra länder skulle väl omöjligt kunna vara så bra? Tänk om amerikanska staten skulle äga en tv-kanal. det skulle ju vara fox news, typ- så, man kan surfa in på svt.ses videosida och kolla på vad som helst, nästan. själv kollar jag på nyheterna, och uppdrag: granskning (TACK UPPRAG: GRANSKNING, hur kan ni vara så bra?) och planeten (TAACK, planeten, hur kan ni vara så bra?!), agenda filmkrönikan musikbyrån vetenskapsmagasinet dokument inifrån, det behöver inte ta slut. jag känner mig så mycket visare och jag blir mer och mer säker på vad jag vill göra med mitt liv. mina tips är att se
uppdrag: granskning, om textilproduktion i indien.
planeten, speciellt avsnittet om naturens resurser, och i förlängningen konsumption.
uhm, fast jag sitter inte bara inne hela dagarna och tittar på tv. jag gör det bara när det är tänkt att jag ska sitta inne och göra skolarbete. så.. men på svt.se kan man hitta alla dom där bra programmen och dokumentärerna som man missar för att man hellre tittar på idol en fredagskväll. så, skippa idol och titta på svt.se, lika bra som TiVo.

chez moi

2006-11-24T16:16:00.000+01:00

ah, ca marche aussi, tres bien

rien n'importe quand nous dansons

2006-11-20T17:18:00.000+01:00

livet för sitt sakta mak av franska vardagar och helger. sammanfattning av de senaste veckorna;
jag och L åkte till la foret fontainebleau, gjorde mackor och såg solnedgången;

sedan kom svenska aron och hälsade på och vi gjorde foliekonst och gick på moderna museet.

helgen kom min kära gabriella, vi gjorde utställningar, gjorde vin och gjorde mat, gjorde dansklubb och gjorde prat

sen åkte phil till rumänien, trevor till barcelona, men allt rundar upp i gårdagen då jag och L gick upp canal saint martin i senhöstsolen, och slutligen landade på mk2 bio där man får åka båt gratis över kanalen om man köpt en biobiljett, och vi såg borat.

idag började en semaine europienne, där jag läser the physics of musical instruments, nu vet jag allt om harmonier, märkligt nog har någon frågat om jag vill sjunga värmlandsvisan på deras spelning, jag låter mitt hjärta smälta, och jag spelar på min ukulele. det är nog det mesta..

noir désir

2006-10-26T18:00:00.000+02:00

idag lyssnar jag på noir désir, den bästa musik jag hört på franska hittills, annars brukar det inte bli så bra, musiken får man lämna till skandinaverna, som aaron brukar säga. livet går sitt sakta mak här i landet vid medelhavet. i tisdag vågade jag fråga någon en fråga och fick svar; pourquoi on a pas des cours la semaine prochaine? -on a des vacances.. jaha. så jag är ledig hela nästa vecka. det var ju bra framförhållning. men, jag och L planerar att åka till normandie, phil har åkt till irland. och jag kan ju lyssna på fransk musik på heltid.

jag hittade ett foto på mig i phils photobucket som jag inte vet om jag får ta, vilket jag förmodligen inte får, för att han är knäpp, men jag gör det ändå, han har en livejournal, som är ett amerikanskt phenomen, vet inte hur det funkar, men man kan titta på hans teckningar.

he use so use

2006-10-23T17:15:00.000+02:00

fick just ett skräpmail med den här rubriken, jag gillar den. så, jag har länge undrat vad man gör i paris på söndagar, tydligen gör man samma sak i california, brisbane, london som man gör i stockholm på söndagar; man går på kafé och dricker kaffe eller äter en söndagsbrunch. men i paris, kan man inte göra något. allt är stängt, allt från kaféer och mataffären till butiker. och jag har frågat les francais, vad i hela faen ska man göra i paris på söndagar, men ingen verkar veta. men petit à petit har jag klurat ut vad som görs på söndagar, och igår gjorde jag, phil och L en själv. vi vaknade så tidigt vi kunde, gjorde kaffe och frukost, och tog metron till place d'italie till marknaden och köpte billiga croissants, auberginer och äpplen. det kändes som om jag var utomlands, med mustiga, färgglada påsar med kryddor och äckliga kycklingar på spett och excentriska män med mustasch som säljer frukt, tillsammans med alla andra människor som också gör detta på söndagar, i vimlet tillsammans med gamla damer i högklackade skor och shoppingväskor. sen pekade vi ut närmaste park på kartan och satte oss där, den varmaste och soligaste dagen jag har upplevt norr om ekvatorn i mitten av oktober. jätteskönt, L hade en fotografidag och tog kort, och ritade av byggnader i sin bok, phil läste inferno och läste med hackig dyslexiröst ett stycke för oss som vi inte förstod och jag stickade. på vägen hem hyrde vi en film, sen lagade vi middag och jag bakade äppelpaj.

det här är den första helgen sedan jag träffade dom som vi inte har varit ute till sju på morgonen och sovit till sex på kvällen. ängslan över att jag inte gör tillräckligt mycket har tvingat sig över mig något, och jag börjar känna stressen. jag är fortfarande inkapaciterad av kraven och stressen, men jag gör det bättre nu. jag vet egentligen inte vad jag gör, jag gör saker varje dag, men livet har ingen riktning just nu. vad gör en dimanche parisien för det stora perspektivet? i fredags satt vi tillsammans med trevor, en hashig matematiker från irland, i L's rum och jag motade nog konversationen mot determenism, som jag brukar, och jag kände att jag verkligen inte styr över det stora hela i mitt liv. varje handling jag för framåt och varje beslut jag tror att jag tar för mig till ett bestämt öde, men jag vet inte. det ger mig lite ångest, att jag inte vet vad som kommer att hända, trots att jag menar väl. detsamma med relationer, jag har precis förstört en vänskap och byggt ett kärleksförhållande, och ångesten ligger i att jag vet att det kommer behöva ta slut, och det är ingenting jag styr över, trots att jag menar väl, kommer jag nog göra bort mig. om jag bara visste hur och när det kommer hända, skulle jag få lite ro, men ingen jag möter kan ge mig alla dom där svaren. jag har till och med svårt att definiera mig själv numera, jag vet inte vem jag är och vad jag gör, vad jag definieras av, romantiska sammanfattningar av hela människor och personligheter som i amelie poulin. J nämnde i sin blogg människor som går vidare. och jag antar att jag är sån, jag går vidare, jag förälskar mig lätt, varje känsla jag har är en massiv berg-och-dalbana, sedan irriterar jag mig lätt och kommer över lätt. men med usa sa jag varje ögonblick jag är med dig är värt dubbelt i hjärtesorg. och jag upplevde dubbla ögonblick, precis som jag lovade, och nu är det över. nu växer jag ihop med L och phil, jag växer tillsammans med dom, L med sitt oändliga lugn, som ingen annan jag mött och phil med sin ocensurerade och barnsliga galenskap. dom får mig att tänka, och det för mig in till ett annat ämne om vänskap och tid och intryck, men jag kan inte ta det nu. kaffet har stigit mig till huvudet och jag måste skriva en fransk text innan det sipprar ut genom öronen.

senare; lämnade mitt fönster, och innan jag visste ordet av det har jag sjungit vid flygeln i foyén med två killar i mitt hus i flera timmar. skönt, uppsjungen, ska jag inte skriva min franska text utan går hellre till mitt rum och sjunger jazzstandards.

Je te manque

2006-10-18T15:37:00.000+02:00

jag känner nästan att jag inte har något att skriva längre, jag vet inte varför. inspirationen lämnade mig tillsammans med sorgen och istället kom tristessen och blev sinnets bästa vän. tristessen är inte inspirerande, sorgen å andra sidan får ta min hand vilken dag som helst. jag vet inte vad jag gör. jag går i skolan, här. men bara det är ju en hel historia, jag var inte beredd att regressera till sjätte klass tillsammans med människorna här. universitet i frankrike är ett skämt. ingen lär sig någonting, flickorna byter kort och pojkarna kastar papperslappar. vi delar inte språket, vad ska jag göra med människorna? jag gör allt för att inte prata med dom, kommer sent till lektionerna, låtsas läsa, skriva eller vara överdrivet trött. jag vill bara inte, jag tänker bara på vilket skämt min utbildning blir med det här utbytesåret, ska jag kunna något efter det här? jag vill gå hem och vara med mina vänner, och prata språket jag kan, jag vill dricka vin och lyssna på musik. tur för mig att jag inte bryr mig om vad jag gör på dagarna längre, jag kan vakna tidigt tre dagar i veckan och sitta genom en trist föreläsning till lunch och sen gå hem. värre saker har jag absolut genomlevt. ikväll har jag franska klasser, jag vet att jag inte är bra på att lära mig språk, jag kan ingen grammatik, men jag är så fantastiskt förälskad i franska. kan jag inte bara kunna det? jag önskar att jag kunde franska mer än engelska. franska borde vara världsspråket, engelska är ett fattigt språk, jag har ingenting för att jag kan det flytande, det kan ju förövrigt alla andra i vårt lilla land. det känns nästan lite meningslöst att jag kan ett språk som bara nio miljoner människor i världen pratar. samtidigt.. gillar jag svenska mer än engelska. det är så fint. jag tror att jag progresserar, jag kanske inte har lämnat usa, men jag har omlokaliserat och nu är det ett annat LA som har mitt hjärta, samtidigt som jag har en annan person på mina läppar, någonannans kyssar på min hals och någonannans händer i mitt hår och alla mina sms som jag skriver är på franska, ibland blir det ju fel, men det gör mig männsklig, efter alla dessa år av skam. Tu me manque, ska det vara. Vous me manque, mes amies et suéde.

nuit blanche

2006-10-09T12:01:00.000+02:00

nu äntligen skriver jag igen. man skulle kunna tro att jag dog, staden tog livet av mig. och i ärlighetens namn var det nästan det som hände. staden är så överväldigande, den kvävde mig nästan. kanske för att jag inte visste hur jag skulle hantera den. jag hade en oändlig lista på saker som jag behövde och behövde göra, CAF, bankkonto, åkkort, kurser, ECTS poäng, språk, studieplan, hyra, glas, login till datorerna på skolan, email. inte blivit beviljad CSN lån och erasmusstipendiet hade inte kommit. och jag, som blir inkapaciterad av krav och tvång. och någonstans i allt detta fick jag en släng av hemlängtan, för första gången i mitt liv. men nu har listan krympt, jag är fortfarande det lilla knyttet av ångest, men det kanske jag alltid har varit. jag bara glömmer bort ångesten förra veckan när veckan efter kommer. tänk vad sköna kvällar med vin i någons artiststudio kan göra med vansinnet. jag har spenderat mina två senaste veckor med två amerikanare från stora LA. jag är vansinnigt förälskad i båda dom här underliga människorna. ena parisien som mig, den andra hemlös konstnär som stannar till december. det är vin, öl kaffe filmer muséer och promenader varje dag. varje dag är annorlunda, för att jag anar att den andra, phillip, är galen. men jag gillar galna människor. i helgen var vi inställda på att vara vaken på natten och sova på dagen, fredag blev en liten kväll ute, som alltid verkar sluta minst klockan sex i paris, slutade med en missnöjd och väldigt full phil och vi alla tre sov i min säng. trångt. nuit blanche spred sig i paris i lördags natt. vi gick ut en grupp på elva personer, till och med att åka metro var ett enormt projekt, så efter klockan två delade vi på oss och jag och den ena, Lawrence, fick äntligen se lite installationer. när vi begav oss hem hittade vi en broschyr som vi inte visste fanns, där allt som kunde ses i staden fanns med. en liten bunt med saker vi missat och ångest, med andra ord. igår såg vi donnie darko, i måndags såg vi happiness. jag kanske äter för mycket, dricker för mycket och röker för mycket. men jag lever med människor och nu är jag redo för att sätta mig ner och göra en läxa eller två. det känns som om jag fortfarande väntar på att allt och livet ska börja, men det kanske redan har det. jag vet inte, jag ska kanske inte vara för optimistisk, veckan har precis börjat, men jag har planerat ett ikea besök och the knife spelar i stan på torsdag. precis som att vara hemma.

engelska kanske blir mitt första språk efter det här året, och min svenska löjligt norrländsk som den blir när jag inte pratat med någon på länge.

filmcitat

2006-09-24T21:19:00.000+02:00

jag tror att jag har träffat en människa som är helt unik, och jag har precis varit med om något som någon aldrig har gjort för mig förut, och måste dela, för att det är så jävla bra. det hela börjar med att jag och aaron går på bio efter kommunistfestivalen förra söndagen och såg "thank you for smoking", underhållande nog att se. dessutom var det gå två för priset av en, va? det är ju skitbilligt! tänkte jag. tydligen är allting skitbilligt i australien, så aaron tyckte fortfarande att det var dyrt. jaja, vi tänkte att det skulle vi vår söndagstradition. jag älskar att se på film, det är typ det jag gör. förutom allt det där andra som jag också gör, MEN, varken av oss har en tv, så det skulle bli bio på söndagskvällar. men redan under trailersen dödades vår tradition, allt är för tusan dubbat! vem i helvete vill se en äcklig amerikansk feel-good vi-är-bättre-än-dom-där-jävla-muslimerna-film med nicholas cage i musche som pratar franska?! dessutom skulle ju aaron inte vara här den här söndagen. men vi sa då, för en vecka sen att han kunde ringa mig eller skicka sms med lite filmcitat så skulle det bli nästan samma sak. men innan han åkte lämnade han ett brev på mitt skrivbord som det stod "öppnas på söndag kväll, jag litar på dig". så nu, söndag kväll öppnar jag kuveret och där finns nio sidor av dom bästa filmcitat han vet, istället för att han skulle ringa lite halvfull från tyskland. det känns otroligt. jag har faktiskt träffat någon som är samma pretentiös som mig, på samma sätt. som förra helgen gick vi förbi ett tält på festivalen och någon spelade stevie wonder och aaron rös högljutt.
"va gillar du inte stevie wonder?" (det tänkte jag var konstigt, för det gör ju jag)
"jo, men jag hatar coverband"
"uuuh, jag också. hatar coverband, men älskar covers"
"ja, jag gillar hur vi är pretentiösa på det sättet"
så jag tänkte att jag skulle dela med mig av ett av filmcitaten jag fick, för att jag tycker att det passar;
"what came first, the music or the misery? people worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. did I listen to pop music because I was miserable? or was I miserable because I listened to pop music?"

vi har dessutom samma vana att lägga ner alldeles för mycket själ i blandband, röda trådar, vaga referenser och dessutom är det av yttersta vikt att sista låten på bandet slutar exakt så att det inte finns mer plats på bandet... på båda sidor. jag trodde faktiskt alltid att jag inte skulle gilla mig, om jag skulle råka träffa mig själv. och aaron har alltid undrat hur kan skulle vara om han var en tjugotvåårig skandinavisk tjej.

bokprojekt

2006-09-22T18:24:00.000+02:00

Jag och Sverker satt och diskuterade bloggboken en eftermiddag på kulturhuset över några koppar kaffe. och det vi kom fram till då var att bloggbokskonceptet kan attakeras på flera sätt. min tanke var först att man skulle kunna sätta sin personliga prägel på berättelsen, bland det viktigaste för mig när jag läser och skriver är valen av ord, ord, deras dubbla innebörd och ordningen dom kommer i, det är roligt om alla skriver väldigt olika. frågan är ju om människor verkligen skriver så olika som man skulle kunna tro. Sverkers tankar om boken var att man skulle ge berättelsen intressanta och oväntade vändningar som efterbörande skulle behöva "städa upp" lite. när man gör en vikgubbe tillexempel, vet man ju inte vad personen före har ritat. i det här fallet skulle det bli lite svårt, men man kan föreställa sig att det inte behöver vara av största vikt, det som personen innan skrev. nu har det alltså publiserats ett tredje kapitel till bokprojektet, häng på

paristristess

2006-09-22T13:44:00.000+02:00

ja. visst är det så, jag är som sagt i en av världens mest överväldigande städer, med liv, människor och trafik, och jag är ut-tråk-ad. idag har jag varit här, i detta land, i denna stad, i detta rum, i tre veckor. fantastiskt, under dom här tre veckorna har jag haft skola i tre dagar. annars fördriver jag tid, driver och dödar den som om har jag oändligt mycket av den. samtidigt som jag har massor av tid, har jag massor att göra, men slapp, slö och lat som jag är har jag inte gjort något av det. samtidigt vill jag inte använda någon av den här tiden att tänka på usa längre, nu måste det vara över. jag lyckades efter ca en vecka med papperna i handen skicka iväg min ansökan om ett åkkort. ja, visst, jag ansöker om ett tunnelbanekort. mitt liv är uppbyggt av halvtimmeslånga enheter, precis som för hugh grant i den där filmen.

-vakna av väckarklockan, snooza; två enheter
-springa, stretcha, dusha; två enheter.
-gå på stan, hitta ett kafe och beställa en kaffe; tre enheter
-sitta på kafeet, dricka kaffe; en enhet
-sitta på kafeet, sticka; två enheter
-sitta på kafeet, skriva dagbok; två enheter
-hitta en bokaffär och köpa begagnade poesiböcker på franska; två enheter
-åka till chatelet, gå till garnaffären, köpa garn och stickor; en enhet
-gå in på ett pastisseri och köpa den roligaste bakelsen, äta den och känna sig onyttig; en enhet
-leka gröna gubben leken* för att hitta sånt jag inte skulle hittat annars, gärna ett kafe där jag kan -spendera några enheter; två enheter
-gå hem från stan i sakta mak; tre enheter
-lägga mig i gräset i parken eller på gräsmattan bakom internationella huset, lyssna på musik och sticka; tre enheter
-gå till min favorit trädgård, luxembourgträdgården, sitta på en bänk med fötterna på en stol och skriva dagbok; två enheter
-sätta mig i foyén i mitt hus och sticka; en enhet
-gå till affären, handla; en enhet
-alternativt klämma på varenda avocado i grönsaksavdelningen och läsa innehållsförteckningen på varje efterrätt i kyldisken; två enheter
-en franskalektion på min ipod; en enhet
-gå till datorrummet, surfa, skriva mail och blogg; tre enheter
-titta på nyheterna på svt.se; en enhet
-titta på något annat bra, typ gamla kobraavsnitt eller filmkrönikan på svt.se; en enhet
-eftermiddagstupplur; minst tre enheter upp till åtta enheter
-städa rummet; en enhet
-sitta i fönstret och läsa newsweek; en enhet
-sitta i fönstret och sticka; en enhet
-gå och köpa en baguette; en enhet
-gå och köpa en croissant; en enhet
-bläddra genom min ipod för att hitta just den där låten som passar mitt humör; en enhet
-lyssna in mig på musik jag fått av Aaron; två enheter
-försöka koncentrera mig och börja använda hjärnan igen; en enhet

sedan kommer Aaron hem från jobbet och jag driver all annan tid med honom, slöglor på varandra, lagar mat, dricker vin ur flaskan, lyssnar på musik och försöker komma på saker som vi inte har gemensamt, hittills är vi uppe i tre saker.

jag har faktiskt också lyckats göra lite saker här i paris, allt tillsammans med aaron
-suttit vid sacre coeur på natten och delat en flaska vin som öppnades på affären,
-åkt upp i eiffeltornet på natten och filosoferade i flera timmar
-dansat i techno parade tillsammans med en halv miljon andra ungdomar i centrala paris
-varit på en ost- och vinfestival i en pittoresk förort till paris, gratis vinprovning och ost
-åkt till versailles och gått i labyrintgångarna i den största bakgården jag sett
-varit på en kommunistisk festival i förorten, fete de l'humanité, konserter, internationell mat och allmän folkfest för alla i alla åldrar. på söndagen hölls ett stormöte som vi gick på, allt var naturligtvis på franska så vi förstod i princip ingenting, men när flera tusen och åter tusentals människor reste sig upp, höjde en knuten näve och började sjunga internationalen gjorde jag naturligvis detsamma "hur fan kunde du den sången?!" säger aaron utan att märka att jag sjunger på svenska. fan vilket antiklimax som hoppet blev utsatt för när jag kom hem och det visade sig att borgarna hade vunnit valet. vad mer? jo, bra fransk musik är väldigt svår att hitta.

nu har aaron packat sin väska och lämnat vår gemensamma korridor för att åka till tyskland och oktoberfest, och jag har ungefär 48 enheter varje dygn att göra mig av med.

*gå dit den gröna gubben vid bevakade övergångsställen uppmanar dig att gå

över

2006-09-20T12:45:00.000+02:00

ja. nu så... nu kommer den spännande upplösningen av mitt tillstånd. det började för några dagar sedan då gabriella ringde. min kära gabriella, där satt jag på trappan till internationella huset och hela min värld lyftes upp och ingenting verkade omöjligt, eller ens mitt eget fel längre. hur kan EN människa göra så? så fort vi slutat prata åkte jag på stan för att kolla om jag kunde få tag på sufjan stevens konsertbiljetter, nix pix, men det gjorde inget, jag hade billie the vision and the dancers i hörlurarna och gabriella i tankarna. och när jag kom hem hade jag fått en present på posten, åh, du anar inte hur bra du är!

sedan fortsätter berättelsen med ett telefonsamtal. ett långt hjärtskärande telefonsamtal, som vanligt. och allt, ALLT är bara ord. han fyllde tomheten med så mycket ord, som han bara sa, som jag försökte reda ut "jag vet bara inte vad jag ska göra" "men det vet du visst, du ska vidare, du har bestämt dig för att försaka mig, en person du har levt med, tagit på, luktat, känt, älskat, hållt om, kysst, du har bestämt dig för att allt det här som du känner till inte är värt att vänta på. istället vill du försaka det för en person som du inte känner, kanske inte ens träffat, du vet inte hur hon luktar, känns eller håller om dig, så varför säger du att du inte vet vad du ska göra?" "du har rätt" det blev så mycket begrepp som jag försökte reda ut, att han tillslut blev irriterad på mig- men förlåt är ett ord som vi båda är väldigt trötta på, det finns inga förlåt i världen som kan reda ut det som vi ställt till med nu. så jag blev trött på att reda ut begrepp och sa "vad nu? vad gör vi nu? vart bär det av härifrån?" och i mitt huvud snurrade det ett råd som jag gett till en vän förevigt. jag berättade för honom om min vän, och att det finns en sak i världen som man nästan aldrig vågar göra. jag tror på att människor vet vad som är bäst för sig själva, jag visste att han gjorde mitt hjärta illa, det sa han själv, men hjärtat var beredd att ta stryk i hoppet om att han skulle laga det med mig. men ibland måste man göra något, man vet att det är rätt, man bara vet, men man vågar inte, allt från att göra slut trots att man fortfarande älskar, erkänna att man gjort fel trots att man är stolt, eller inte skylla på någon trots att man bara vill. det jag visste att jag var tvungen att göra den här gången var att säga "vi kan inte prata mer, vi kan inte skriva mail, jag tror att det är dags att säga hejdå förevigt, jag vill inte, men jag tror att det är bäst" jag tvingade fram dom här orden genom ett inbördeskrig i kroppen. en sida; hoppet, sa "nej nej nej, gör det inte. du vet att du förtjänar honom, ni får vara tillsammans snart" och den andra sidan, hjärnan kanske, sa "nu måste det ta slut, ge upp, ge efter, du förtjänar inte det här". utan att blinka sa han "jag håller med".

och så, så enkelt var det över. nu är inbördeskriget över, fienden har lämnat landet, hoppet har dött och blivit krigsmartyr, på väggarna finns orden kvar som skotthål från den värsta drabbningen. jag lyfter min vita flagga och säger au revoir, förevigt. jag är ett land, och nu börjar efterkrigstiden.

måndag

2006-09-18T11:37:00.000+02:00

jag tänkte faktiskt att jag skulle sluta skriva här. men jag kan inte. det är som om kroppen tvingar mig att göra det. jag tror att jag har ett för stort behov av att bli betraktad & sedd, ja. det är väl därför jag skriver här, av precis samma anledningar som jag skrev dagbok på lunar, när det var dagar för det. jag blir liksom alldeles för deprimerad av att läsa min egen blogg, precis. att läsa mina egna ord får mig att vilja kräkas. det var länge sen jag skrev något här som jag gillat i efterhand. men jag har alltid känslan av att någon betraktar mig, det kanske inte alltid är så bra, det finns chanser och tendenser att man gör saker för andra då. man gör saker för att andra ska betrakta det man gjort, och bedöma. det är kanske därför jag har skrivit skit här och i princip inte svarat på ett enda mail sen jag kom hit. jag orkar inte skriva mail, det finns så mycket krav på hur ett mail måste se ut. man måste liksom säga att allt är bra och verka glad och ha en plan, en PLAN. jag orkar liksom inte tänka på usa längre, även fast jag vet, att om ett tillfälle skulle komma som innebär att jag måste svälja min stolthelt hel och hållen skulle jag göra det utan att blinka. men, om tillfället aldrig kommer har jag inte blinkat på väldigt länge. jag antar att jag inte kan vänta. jag vill inte gå vidare. jag sitter kvar, i limbo. han sa det är över, han ska hitta någon ny, det är allt han kommer vilja göra. det sa han, han sa att han inte vill lämna mig i limbo. jag förstår egentligen inte varför jag väntar kvar, när han har sagt vad han vill. jag antar att jag har försatt mig själv i en frivillig exil, precis som bob marley, ett känslomässigt ingenmansland, mellan här och januari. jag vill att han ska ångra sig. igen. i-jävla-gen.

PRECIS, det här är precis vad som händer om jag ska skriva mer än tre meningar.
det här är varför jag blir deprimerad av att läsa min egen blogg.
jag måste sluta.

eiffeltornet

2006-09-14T15:21:00.000+02:00

min födelsedag var underbar. en riktig sån som man lägger på minnet. vaknade på morgonen och fick en av dom bästa presenterna jag har fått och ett kort av min bästa australiensare. han hade skrivit lycklig födelsedag, vilket är nära, men ändå så långt bort. tänkte på honom. bra dag i skolan, kom hem & mötte upp Aaron igen, picnic vid seine, upp i eiffeltornet och middag på en äkta fransk kvartersrestaurang. allt var bra.. Paris vid mina fötter.
sen kom onsdagen och hela min värld raserades. jag fick prata med usa, och han sa bara "jag var förvirrad, jag tar tillbaks det jag sa, jag är kluven." va va va va va?! jag kan inte ens börja beskriva den förvirring som mötte mig. slaget i magen, va? men du sa... och jag trodde... men du SA! varför varför? jag var förvirrad? han sparkade mig i huvudet tillbaks till två veckor sedan, EXAKT på TIMMEN två veckor sedan, då vi hade exakt samma konversation. varför, gjorde du det? jag förstår inte. jag hoppades igen, äntligen, skulle vi vara tillsammans, du SA! du lovade... jag skickade ett sms till Aaron som sa att jag inte skulle gå på drum & bas klubb ikväll. och istället sprang han hem från vart han var för att trösta mig. dök upp vid min dörr, väldigt anfådd och sa jag är ledsen cecilia, jag är ledsen, som om någon hade dött. sket i klubben, och stannade hos mig och lyssnade på musik tills jag inte kunde gråta mer och somnade.
idag har varit en sån dag där man lika gärna kunde vara död, jag går omkring som om ingen ser mig, med tårar i ögonen, på affären, på banken, över kaffet, hallå, existerar jag? är jag bara ett tomt eko för era ögon? det tog mig två timmar att få på mig kläderna, jag mådde dåligt, igår åt jag ingenting föratt sorgen fyllde mig. sedan öppnar jag mitt postfack och där ligger ett brev. som ännu ett slag i magen, känns det som om en av mina käraste vänner har adopterat bort mig.
jag förstår inte, hur kan jag försvinna från jordens yta på det här sättet? hur kan en person efter en stöta bort mig som om jag inte är någonting att ha. jag trodde verkligen att... ja, vad trodde jag egentligen? att jag äntligen, efter alla dessa år, skulle bli något att ha?

jag ger upp, jag ger upp. jag har inget mer att säga.

oh, the glory

2006-09-09T12:52:00.000+02:00

nu är det helg, igår var en känslomässig rushkana, fast uppåt. i torsdags träffade jag koordinatorn och studierektorn igen, igen igen. men då var det inte bra, jag fick veta att jag förmodligen inte skulle få läsa den inriktingen jag ville, för att min franska inte är tillräckligt bra, och jag egentligen inte är kvalificerad. jaha, det var skit. dessutom, fanns det ingenting jag ville läsa på vårterminen, så jag kunde göra en internship-grej, men visar sig att då att det måste bli ett avtal mellan min skola i sverige och företaget, så DÅ blir jag av med mitt stipendie. ja, allt var skit. men jag och australiensaren tog en tur till sacre coeur på natten och splittade en flaska vin som dom öppnade på affären och han sa, allt blir bra ska du se. igår åkte jag dit igen, och Monsieur Ameroux var på ett gott humör, och jag fick känslan av att han gillade svenskar och min skola, koordinatorn var förbryllad. dessutom föreslog han en praktikplats, så då är jag fortfarande inskriven på skolan & jag blir inte av med erasmusstipendiet. fan va skönt. men, jag kom hem & kollade min mail. shit, där är hans namn, den här känslan känner alla till; när man ser vem man har fått mail från och hjärtat börjar gripa efter luft och bli nervös, femtio tusen tankar går genom huvudet medans handen klickar frenetiskt på länken, och tillslut sitter man där och tittar på texten medans hjärnan bearbetar varenda ord i brevet samtidigt. och i ett virrvarr av känslor lyckades jag läsa ut orden jag är inte över dig, jag sa fel, jag vill vara med dig, och i samma känslomässiga seriekrock fick jag ut orden jag vill höra din röst, saknar dig, jag ringer dig så snart jag kan. samtidigt rör sig alla möjliga senarion i huvudet, skulle det gå, hur skulle vi göra, hur mycket skulle det kosta, när skulle det hända, och hjärnan vill vara realistisk, men hjärtat är övermäktig i min kropp och mycket större än en knuten näve, den är hjärnans överman och säger låt det gå, släpp efter och låt dig tas av det som av en tsunami, varför neka dig själv när varje tanke du har täcker tanken av honom, när varje människa du ser är hans bleka påminnelse, när varenda hand som rört dig sedan hans har fått varenda hår på din kropp ställa sig på ände. jag vet att jag borde vara förvirrad och rädd, men. jag är i en av världens största och överväldigande städer och ska börja ett nytt liv, & jag längtar till ett litet skitställe i södra usa för att det känns som om jag började mitt nya liv där och råkade lämna det kvar, det är allt jag vet. minnesanteckning.
dessutom, så fyller jag år på tisdag.

telefonnummer

2006-09-06T12:28:00.000+02:00

nu har jag även ett franskt telefonnummer, har börjat lämna riktiga spår i världen av den franska byråkratin. igår gick jag runt på stan hela dagen med fransmannen, sen satte jag mig i en park och gjorde klart en vante, som jag började på förra hösten. den blev skitful. så jag ska hitta lite garn idag och en bok, om det går, en skärbräda och en kastrull. ladda min telefon med pengar. så, sen igår kväll visar det sig att det bor en australiensare i min korridor, vi satt uppe halva natten, lyssnade på musik och fyllde min ipod med musik. om jag hade varit en annan person så hade jag inte förstått varför han ville, men nu är jag den jag är, så jag känner den extrema kick man får av att spela musik för andra, och den totala besvikelsen när någon inte förstår "this song will change your life", precis så är det. nu har vi redan gjort festivalplaner. awesome, sa vi som amerikanarna.
så, detta telefonnummer kan man få, vill bara uppmärksamma om att det finns.
(& skriva så många inlägg att allt från augusti försvinner från den där listan till höger. blir trött på all påminnelse, jag måste gömma alla ord yttrade då. om det kan hjälpa)

adress

2006-09-05T11:21:00.000+02:00

Ingen halshuggning, det var skönt, istället fick jag ledigt tills på torsdag eftermiddag då vi ska ses igen. ja, lediga dagar i paris, what to do, what to do. satte mig i luxembourg trädgården igår & fick en personlig stalker, det tycker jag var duktigt gjort av mig, på bara några dagar. det hela började med att en kille med en ölburk i handen och en sårskorpa mellan ögonen frågade om jag hade lite asiatiskt i mig, så nu började hela rondellen, femton minuter senare frågade han om vi kunde ses någon dag, & jag sa nej. ursäkta, men det finns två saker jag inte gillar hos folk, dåliga tänder och ölburkar då det så uppenbart inte är fest. han frågade varför och jag svarade ärligt, jag gillar inte när folk dricker på dagen & sen fick jag en snyfthistoria om hans kompis som hoppade framför ett tåg, hans sammanbrott och genetiska sjukdom. förlåt, men jag vill inte träffa dig. tu es pas gentile, nähä. sen lämnade han mig, och gick två steg bakom mig & snackade med hans kompis, väldigt högljutt på franska, sen kom han tillbaks, snälla träffa mig, nej, nu får du fan respektera det också. okej, sa han och hoppade iväg, sjungandes. sen började hans kompis förfölja mig,. jag fick byta plats i parken fem gånger innan jag gjorde en snitsig manöver, blev av med honom och sprang till metron. shit man. helskinnad är jag iallafall, så jag är inte mindre nöjd för det. annars har jag betalat min hyra, oj ojoj, jag trodde inte ens att jag hade så mycket på mitt konto när jag glatt lämnade fram mitt kort. nu är jag dock pank, IGEN, när ska skiten ta slut? jag som ville shoppa.. nu ska jag träffa en fransman från tahiti som kan flytande engelska, väldigt skönt, vi ska göra stan och köpa ett telefonkort till mig. ja, jag inser att det här inlägget var lite tråkigt och tattigt skrivet, så för att bota vardagstristessen kan man skriva vykort eller brev och skicka till mig:

C W, chambre 111
CiUP College Franco-Britannique
9B, Boulevard Jourdan
75014 Paris
France

Paris

2006-09-04T13:32:00.000+02:00

Nu är det på väg, som det var sagt. Livet ger inte gratis, det här jag lärt mig av det. Men nu är jag äntligen här. I fredagskväll kom jag hit och insåg att fler än jag önskar pratar väldigt bra engelska och jag pratar sämre franska än jag trodde. Skit också, hittade några som erbjöd sig att ta med mig till en mataffär, väldigt bra. Jag köpte en stekpanna och en baguette. Sen hade jag två dagar av total ledighet, ingen tv, ingen dator, frihet. Jag har en känsla av att ingen bevakar mig, ingen här känner mig så väl att jag skulle försvinna i deras ögon, jag har inget schema & alla i sverige förväntar sig att jag är borta. Väldigt fri.. denna frihet använde jag till att köpa en seriebok på franska, så mycket lektyr som min franska tillåter. Detta kunde jag göra i knappt två dagar, sen blev jag galen på att inte prata med någon, alla pratar franska, eller kinesiska. Jag satte mig i parker, handlade flera gånger, lagade så avancerad mat som man kan göra med bara en stekpanna, promenader i timmar tills fötterna var ömma, kroppen är trött. Tillslut hörde jag det pratas amerikanska på innergården, ah, ett språk jag kan. Dessutom verkade dom ha svårt att få eld i grillen, jag tog på mig mina grillvantar och gled ner och crashade deras fest, fick till värsta grillkolen och festen kunde starta tack vare mig. Åh, vin, merci.

Så, om inte annat får man veta saker om sig själv;
Jag är modigare än jag trodde: här är jag i en världsstad, jag är själv, jag är en simpel invandrare utan ett språk... & jag är inte det minsta rädd
Jag är mer envis än jag trodde: alla jag träffar säger till mig ”kan du inte franska, mon dieu, då klarar du inte skolan” & jag säger ”eat me”
Jag är mer ensam än jag trodde: som ensambarn som flyttat runt i alla mina dagar skulle man kunna tro att jag kan leka ensam. Non, ce n’est pas possible.

Jag mosade mig upp klockan sex imorse, drack en espresso vid baren på ett kafé, och gick till skolan. Ingen har någon aning om vad jag ska göra, själv kan jag bara gissa mig fram. Så, jag fick åka hem tomhänt igen, men problemen är inte övermäktiga för mig. Jag ska åka tillbaks för att bli halshuggen av studierektorn, ja, do it, säger jag, how could anyone ever touch me?

(I bakhuvudet ekar dock längtans tomma röst, utan svar för de som längtar, som ett bizzart hån och en grym våldtäckt och citerar dagens dumma kärlekslåt:

I don't want to get over you.
I guess I could take a sleeping pill and sleep at will
And not have to go through what I go through.
I guess I should take Prozac, right,
And just smile all night at somebody new

Somebody not too bright but sweet and kind
Who would try to get you off my mind.
I could leave this agony behind which is just what I'd do if I wanted to,
But I don't want to get over you

I don't want to get over love.
I could listen to my therapist, pretend you don't exist
to not have to dream of what I dream of;
I could listen to all my friends and go out again and pretend it's enough,

Or I could make a career of being blue
I could dress in black and read Camus,
Smoke clove cigarettes and drink vermouth
Like I was 17 that would be a scream
But I don't want to get over you)

kaos

2006-08-30T23:35:00.000+02:00

Så, nu är jag här ändå, flyttar med ett par dagars varsel, inte lika extremt som min flytt till Stockholm, en gång i tiden, för länge sedan. de senaste dagarna har varit ett par av de mest känslosamma, kaotiska och idiotiska i mitt liv. allt från att jag bokade en dyr biljett en dag för sent, packa kläder med tio kilos övervikt, läkarbesök, röstning, ringa till frankrike och inte förstå ett ord, fan. över allt detta ringde jag ett telefonsamtal idag, jag är expert på känslosamma, timlånga samtal, och det här var en tungviktare. alltså, här är jag, mer idiotisk än jag varit på länge. och jag är plötsligt mycket mer lämnad än jag var för sex timmar sedan. för sex timmar sedan kände jag en speciell samhörighet med en annan person på den här jorden. en person som förstod precis hur allt kändes, hur svårt livet kunde bli och vad avståndet kunde göra med ett förnuft. men.. plötsligt, var det inte så längre. och nu är jag själv i den här världen med den här speciella berättelsen, som handlar om mig och honom. han frånsa sig känslan, som ett faderslöst barn, för att behålla förnuftet. nu måste jag göra detsamma, och stå på egna ben i den här känslan, när det strider mot allt jag vet om faderslösa känslor. och när jag egentligen har gråtit sex timmar i sträck och citerar idiotiska kärlekssånger, vad händer med mig, ska jag ta med detta kaos i min resväska, det får inte plats! med kaos på hjärtat lämnar jag landet igen och kroppsdelarna skriker "älska mig, älska mig! hur jävla svårt ska det vara?" och sen idiotiska kärlekslåtar.
I don't want you thinking I'm unhappy
What is closer to the truth
That if I lived till I was 102
I just don't think I'll ever get over you
Even though I may soon feel the touch of love
I just don't think I'll ever get over you

hem

2006-08-28T17:25:00.000+02:00

just nu sitter jag i datasalen på skolan, har just lallat runt på kåren en stund, sjungit där sånger och mozart erbjudits och ätit mackor där de kan stjälas. köpt en ipod, kul för mig, nu är jag precis som alla andra, hejdå stackars bärbara. glappa cd-spelare med en sprängd hörlur och plåster på. nu har jag inget att göra, så jag sitter i datasalen och försöker hitta något att läsa på internet, varför kan jag inte komma på något att göra på internet när jag väl har all tid i världen? tips? kan inte åka hem till magnus, för att jag har ingen nyckel, inte han heller för den delen, slarver magnus. nackdelen med att vara hemlös; att aldrig kunna gå hem. köpte en situation stockholm i lördags, så att jag säger att jag är hemlös är verkligen ett skämt, vissa är ju hemlösa på riktigt. men tänk.. om jag inte skulle ha mina föräldrar i mariestad, var skulle jag vara då? jag får skuldkänslor så fort jag stannar hos någon i en vecka, det känns ju som om man tränger sig på. läste situation stockholm på tunnelbanan på väg in till stan imorse, skönt att få perspektiv. det är skönt att bli förbannad på världen och alla orättvisor som finns, för då vet man iallafall att man lever och tänker! läste om psyk-reformen i mitten på nittiotalet, ibland så kommer hemlöshet obefogad. men dock, om jag skulle vara hemlös så skulle det inte vara under samma förhållanden som nu. det här ämnet om hemmet verkar förfölja mig också, imorse när jag slog på tv:n och åt frukost var det en mini-debatt bland författare om vad som är "hemma", vad dom kallar för hemma. en man berättade att han kommer från tunisien, men är där en minoritet, sedan flyttade han till israel, och sedan till sverige. så, var är hans hem? det han sa var att det enda bestående i hans liv har varit hans språk, franska är hans modersmål och hans enda hem, för att språket är allt man har kvar, hela livet. oföränderligt. en annan kvinna sa att hon helst av allt skulle vara en världsmedborgare. ja, själv.. jag skulle kunna ta trygghet i språket, det svenska språket, men jag har alltid varit tvåspråkig, hälften av min släkt är i ett land på andra sidan jorden. det är nästan lite svårt att ta trygghet i svenskan, för att var jag än går får jag kommentarer för min norrländska dialekt, och även om jag skulle tala om får någon var jag kommer ifrån är alla så jävla fräcka att dom ersätter det i sitt huvud med umeå, sundsvall eller östersund. men där, i min barndomshem, har jag inte varit på flera år, och kommer nog inte vara på flera år till. inte där, har aldrig bott där mina föräldrar bor, har inget eget hem just nu.

kontentan är att trygghet inte är lätt att hitta, och alla lägger sin trygghet någonstans, även om man inte vill erkänna det. det finns alltid något bestående i allas liv, det känns så iallafall, det känns som om jag däremot måste gripa efter strån av trygghet och något som är konstant, man lägger sin trygghet i familj, barndomshem, sitt eget hem, sina materiella saker, en stad. en pojkvän eller flickvän, sin äldsta barndomsvän, gemensamt för alla trygghetsting är att de är bestående, där kan man lägga sin referenspunkt och låta världen snurra omkring den. ja, jag har inte så mycket bestående i mitt liv, det måste jag skapa själv, men då måste det ha varit bestående ett tag, och något sånt har jag inte än, i framtiden kanske jag har tur och hittar en person jag vill vara med och som jag KAN vara med länge, eller ett jobb, eller ett hem, eller en stad som inte tråkar ut mig. inget, .. jo, jag har varit svensk medborgare i hela mitt liv, och alltid hetat C.

stockholm

2006-08-28T10:30:00.000+02:00

jag önskar att tiden gick lika mycket på min blog som den gjort i verkligheten. det var flera veckor sedan jag lämnade usa, jag tänker på det hela tiden, så fort jag blir själv gråter jag om det, inget hem innebär -gråta på offentliga platser, väldigt utelämnande. jag har varit stockholm vagabond, bott hos magnus eller gabriella, varje natt sedan förra torsdagen, älskvärt. konsert, shopping, fika, träffat alla som jag längtar och saknar, men i ärlighetens namn, allt är ett försök att glömma, även om det skulle vara dricka kaffe, öl eller röka cigaretter. jag är en tidshora, ge mig din tid och jag är din för ögonblicket. så, jag skulle gärna leva det bekymmerslösa livet i flera veckor till, men nu börjar rapport, pengar, tid tränga sig på och slå mig för att få uppmärksamhet,. försöker ringa min internationella koordinator, men inget svar. upptaget, sjuk. ah! katastrof, kan jag inte bara få veta något? tänk om det är så att jag ska flytta nästa vecka, det är inte orimligt, och det vore katastrof. när alla mina saker fortfarande är i flyttkartonger kan jag inte lika gärna packa ner dom i resväskan, nä. jag är nervös

bokprojekt, kap 2

2006-08-17T17:06:00.000+02:00

inspiration kommer mitt i natten, då jag inte kan sova för att, som min mor påstår, jag har jetlag, var så god

kap 1

kap 2
När livet känns trist dricker hon kaffe. Kanske för att sysselsätta sig själv, kanske för att få extra energi, kanske bara för att fylla vardagen från den tomhet och totala apati och ansvarslöshet hon har inom sig. Som om allting skulle bli bättre av lite koffein. Hennes hem är städat och sorterat, men inte omsorgsfullt inrett eller kärleksfullt prytt. Här spenderar hon ingen tid. Det här är inget hem där någon lever, bor och andas, inget hem med hjärta och liv. Ändå envisas hon med att ta omvägen hem varje dag, för att dricka några koppar kaffe.
Hon kliver in genom dörren, in i sin mörka lägenhet och slänger omedelbart av sig vinterkläderna. Hon slänger slappt halsduken på golvet intill henne. Hon sänker armarna så att vinterkappan bara glider av hennes armar tills den ligger som ett lik på golvet i hallen. När hon tar ett steg framåt kliver hon ljudlöst ur sina skor. Stillsamt går hon till köket och sätter på kaffebryggaren. Medan kaffet rinner ner går hon till sovrummet, tänder lampan, tar en liten resväska ur klädkammaren, öppnar den och lägger upp den på sängen. Sedan tar hon ut varje plagg hon har och väljer vilka hon ska packa genom att slänga det ena på golvet och lägga den andra i resväskan. Hon bryr sig inte heller om att vika sina kläder, utan slänger dem viljelöst i resväskan. Hon vet att det inte spelar någon roll vad hon har med sig. Allt efter den här stunden spelar ingen roll. Allt efter den här stunden lämnar hon till ödet att styra över som den själv behagar. Själv fortsätter hon packa i total apati, eller oengagemang. Plötsligt stannar hon upp, börjar andas fortare, hon värker inombords, hade någon varit där hade de sett det i hennes ansikte. Men hon är en fundamentalt ensam person, släpper inte in någon till det innersta lagret, så det finns ingen där för att läsa alla känslor hon visar som en öppen bok. Hon sätter sig på golvet, i frustration börjar hon gnugga sig i ansiktet, klia sig på armarna, dra håret från ansiktet och stillsamt börjar hon gråta. Hon känner ångest och desperation. Hon slår en näve på ena knäet, suckar djupt, gråter mer, suckar mer. Den här desperationen hon känner kryper ut i armarna på henne, hon suckar en gång till, hon börjar bli rädd för att hon ska gå under, tänk om hon dör? Hon suckar. Självklart evalverar detta kring en enda sak, en enda person och en period i hennes liv. För inte så länge sen, men för henne kunde det ha varit en livstid sedan, eller ännu längre. Det hade kunnat vara i ett föregående liv, för att alla minnen hon har är ungefär som att titta in på någon annans liv. Hon har inga känslor kring sina minnen, hon känner inte lukter, ingen beröring. Allt hon känner är desperationen i sina armar och värken i hjärtat. Kanske en sorg över att minnet inte är lika levande som hon skulle vilja. Det förflutna känns ungefär lika overkligt som framtiden, lika abstrakt. Hon vet att varje dag i hennes liv, varje handling som har hänt henne, varje person hon har mött och varje person hon har lämnat, leder upp till den här stunden, just den här sekunden, av desperation. Varje naiv dröm hon haft som liten flicka har lett henne till de val som hon gjort i livet som i slutändan har definierat den person hon är. Varje människa består av flera lager av själar, olika anledningar till känslor, olika källor, olika djup. Hon, lägger ytterst, sin sorg som hon maskerar medvetet dåligt med stress och engagemang, för att alla hennes bekanta ska veta, det är bekvämt, kanske för att hon inte vill släppa in någon inpå livet. Kanske är det därför hon föreställer sig som ett vrak, strandsatt och ohjälplig. Annars är hon tillsynes tillfredställd av livet, kanske inte ens tillfredsställd, men hon visar inget stort missnöje, hon har nöjt sig, vilket skulle skapa missnöje hos de flesta. Hon har ett lager av ensamhet, ett lager av otillfredsställdhet, ett lager av stolthet, ett lager av känslan av att vara vilsen i livet, ett lager av att hon inte har kontroll, ett lager av viljan till kontroll och längst inne har hon förstås, honom. Den här mannen hon kände för en evighet sedan, för flera livstider sedan. Hon tar honom med sig överallt, som ett abstrakt känslolöst minne bär hon honom med sig som ett fotografi i bröstfickan, djupt nedgrävd bland alla andra lager, känslor och själar hon har under sin sorg. Hon får en omotiverad tanke, som en doft av honom, som hon slår bort omedelbart och den får henne att nyktra till. Hon samlar sig äntligen, reser sig upp från golvet och packar färdigt. Hon vet att den här stunden inte heller spelar någon roll. Just nu är allt som spelar roll den omedelbara framtid som möter henne när hon druckit upp sitt kaffe, samlar liken i hallen och kliver ut genom dörren. Så allt detta gör hon. Hon samlar snabbt det sista från badrummet och stänger väskan, inte ens halvfull. Går in i köket och dricker snabbt några koppar kaffe. Tar på sig ytterkläderna igen, går ut genom dörren, låser och tar hissen ner.

mariestad

2006-08-16T17:15:00.000+02:00

för några dagar sedan landade jag i paris, där jag skulle mellanlanda, regnigt, kallt tretton grader, och alldeles försenat, missade flyg till sthlm, misär misär och ångest, gråta, ringa, sitta på golv på flygplatsen, landade i stockholm till slut, fick inget baggage. jag har ingen tur. skjuts hem av pappa. 30 timmar dörr till dörr. 30 timmar från Hunters underbara armar och ett varmt och bebott hem till ett mörkt och tomt rum i ett hus jag aldrig har bott i, i mariestad, en stad jag aldrig har varit i. misär misär. det är som om livet säger till mig; "vad fan gör du? åk härifrån!", allt jag kan tänka på är Baton Rouge, värmen och kärlek, glädjen. och här är jag; i det minst kärleksfulla hem jag känner till. när man gråter blir man kallad ett barn och sinnesjuk, när man säger att man upplever hjärtesorg får man uppmaningen att växa upp. jag går under, varje gång jag är här. men nu är det värre, jag går omkring i en ständig dimma av ångest: tänk om jag aldrig har varit i Baton Rouge, tänk om jag har fantiserat ihop allt. jag känner inte Hunter längre, jag känner inte hans doft, jag ser inte hans ansikte. jag känner inte hans armar omkring mig. det fysiska minnet är alldeles för kort för min smak. vad ska jag göra? min kropp värker efter Baton Rouge, jag har ångest i varenda kroppsdel. imorgon åker jag till Stockholm, jag klarar mig inte här, tänk om jag skulle gå under för evigt. allt var en evig misär tills jag pratade med min Gabriella, och imorgon åker jag till henne, den mest kärleksfulla person jag vet. det är det enda jag vet.

baton rouge

2006-08-11T21:21:00.000+02:00

Ja, nu är det här, dagen d. departure day. sista dagen i baton rouge. jag packar ihop mitt skrivbord, tar med mig mina saker, packar resväskan igen & så vidare. vidare mot andra länder och vyer. jag vill inte sammanfatta, minimera något till enstaka händelser, jag vill bara resa mig upp & gå. inga eftertankar eller tacksamheter. varför måste jag säga att jag längtar "hem" och att det ska bli roligt att komma "hem" när jag bara vill stanna här? när jag känner mig hemma här. varför måste det kännas så jävla sorgligt? ikväll och imorgon förmiddag kanske blir en av de sorgligaste tillfällen i mitt liv. men på flyget blir det tid för eftertanke. dit får jag inte ta min kamera eller cd-spelare för att jag skulle kunna vara terrorist, det blir jag, penna och dagbok. och då ska jag väl kunna tänka på allt som väntar mig hemma, mor, far, boris, gabbi, elin, magnus, aron, uri och jag vet inte vad, min dator kanske. mariestad och stockholm. just nu känns allt det där så långt borta, så det är en föga tröst. just nu känns det bara som om jag flyter omkring i en dröm och allt som saknas är att jag vaknar up och jag är i kansas igen, med min familj, och baton rouge är ett minne blott och inget av det har hänt. alla jag har träffat här är en produkt av min fantasi blandat med människor i den riktiga världen. så upp och ut i riktiga världen, och jag lämnar baton rouge och louisiana, värme och regn, kärlek och vänner.

retire to sheets safe and clean

2006-08-09T20:54:00.000+02:00

Jag vet inte om jag förstår livet längre, eller vad jag gör i livet. jag har gråtit av och till sedan jag kom till jobbet imorse. möter inga blickar eller låter andra veta, åh. vad allt det här är jobbigare än jag önskar. jag önskar att jag var fem hundra mil starkare än jag känner att jag är just nu. med min logiska och rationella hjärna vet jag att jag är stark och kommit över det mesta i livet hittills. men i hjärtat och känslor springer alla mina tankar omkring som galna, halshuggna hönor och letar efter ro och en fast punkt att hålla sig fast vid. mina känslor har ingen koppling till logiken. jag känner mig yr flera gånger om dagen och irrationell mest hela tiden. jag förstår inte vad som förmår mig att försätta mig i situationer som gör mig ledsen hela tiden. för jag gör det hela tiden, hur stark och mogen kan jag vara egentligen? när jag springer till avskiljda offentliga platser bara för att gråta ifred en sekund. ibland ser jag mig själv i spegeln och tänker miserabelt, oh. there she goes. och varje gång jag är ledsen tänker jag, det här är kanske det mest ledsen jag har varit. jag minns inte när jag var så här ledsen sist. jag har känslor i varenda kroppsdel. men jag vet visst, och det vet jag med min logiska hjärna. jag vet att jag var så här ledsen timmarna innan jag tog en taxi till centralen för att ta mig till ett flyg som i förlängningen tog mig till Baton Rouge. jag lämnar och gör "clean breaks", nu igen. min andra på några få månader, allt det här gör mitt liv till en karusell. och jag står i ögat på en känslomässig virvelvind. jag väntar i princip på att sträcka upp händerna och låta den ta mig. den är bara så mycket närmre än nyss.

white linen

2006-08-07T18:33:00.000+02:00

i helgen var det det ännu ett New Orleans besök. kanske mitt sista i livet, eller iallafall på väldigt väldigt länge. Först hjälpte jag & Hunter en vän att göra slut med sin flickvän, genom att flytta honom därifrån. sedan lunch, sedan köra över träsken av Louisiana igen, för att äntligen hamna i New Orleans. Jag fick turistshoppa och även handla på urban outfitters som råkar vara min favorit affär i hela världen. där gjorde jag ett jättehål i min plånbok, utan att bekymra mig om hyran. jag hoppas att det löser sig.., genom att jag får lön igen snart. sedan white linen, första helgen varje månad öppnar gallerierna i New Orleans utställningar, och just den här öppningen kallas white linen, för att det är mitt i sommaren, och det är så varmt att det är lämpligast att bära vitt linne. en hel gata avspärrad, myrrande med människor klädda i vitt. och några timmar av konst i fräscha gallerier fick mig att önska att jag var rik och kunde transportera hem något större än ett A4. efter några öl skulle vi köra hem. för så är det i det här landet, man kan dricka sig stuprörsfull och två timmar senare sätta sig i bilen och lagligt köra hem den. galenskaper! men ta seden dit man kommer, vi blev stuprörsfulla, åt mat och sen körde vi hem. på "the interstate" fick vi punka. typiskt. typiskt typiskt. visade sig sedan att Hunter tänkt på vägen dit "I wonder, I don't think I've had a flat tire on the interstate" och sedan inte tänkt "knock on wood" the bastard. men men. det är nattsvart ute och han ligger under bilen för att bända loss ett däck och jag skruvar loss det gamla däcket. vilket äventyr, jag är på bra humör. det är underligt vilka tillfällen det sker, och Hunter bidrar med sin nonchalans till punkteringar. väl hemma, var Sara förstummad över vårt goda humör, och jag och Hunter åker till Red Star och "indie dance party". DJ:n sög, jag önskade the knifes "pass it on" och peaches "diddle my skittle" och båda gångerna spelade han fel låt. han fick till och med peaches att inte svänga! hur fan det nu gick till... strax innan klubben stängde spelades the knifes "heartbeats" och nästan alla på dansgolvet höjde sina händer och sjöng "to call for hands of above, to lean on, wouldn't be good enough for me, no", och mitt svenska hjärta strålade över indiekidsen i Baton Rouge.

hemlös

2006-08-04T17:08:00.000+02:00

ja, hemlös igen. sista utcheckningsdag från ECA. alla andra har åkt hem. jag har packat mina saker igen, resväska och allt. och nu ett sista andetag innan jag åker hem, dock ett andetag på ungefär en vecka. jag har dragit mina resväskor och tygkassar till Hunter, Curtis och Sara. där ska jag bebo ett hörn och en krok i Hunters studio. där ska jag dra mina sista andetag i Baton Rouge innan jag åker till Sverige igen. innan jag lämnar något som jag inte längtat bort från för första gången. det är svårt att inte vara vemodig. det är förhoppningar om att träffas igen, och "will we ever meet again?" och mitt standardsvar som ger mig rysningar är "who knows, life is long". ödet och determinismen finns i luften omkring oss, för att den här kramen kanske blir den sista i våra liv och det finns ingen chans att veta. men det är det, livet är långt och man vet inte vad man kommer göra eller vem man kommer krama. för bara några månader sen hade jag inte kunna förstå vidden av förändringen i mitt liv, om ett år kommer en sommar som jag inte har de blekaste idéer om hur den ser ut, och mitt liv kommer ha förändrats flera hundra mil, jag kommer se annorlunda ut, varit med om mer saker, vara ett år äldre, ha mer kunskap, känna mer människor, och förhoppningsvis kunna ännu ett språk. det gör mig spänd av förväntan. livet är en överrasknig, det här fyller mig mer än min förra livssyn "jag pluggar, färdig vid tjugotre, jobbar tills jag dör". jag vet att det är klyshigt, äckligt och arrogant. missförstå mig inte, jag tycker fortfarande att livet är svårt. framförallt svårt. mitt rum på ECA var inte billigt, jag ska skriva en check på 1032 dollar, som är mina samlade tillgångar just nu. pank och fattig hela sommaren, tjäna pengar, betala hyra, pank och fattig resten av sommaren. för allt jag vet kommer jag vara pank och fattig resten av livet, men det får gå.

tuggummi tar dig inte till himlen

2006-08-03T16:22:00.000+02:00

det finns en reklam som snurrar på flera av de amerikanska tv-kanalerna som irriterar mig till döds. det är iallafall en tuggummireklam. börjar med att snoop dog är på career day i en klass och säger "and that's how you become a gangster", sen sugs han ner i helvetet där en massa gamla tanter sitter och håller upp hans senaste skiva och säger att tack vare hans dåliga språk har han hamnat i helvetet. sen tar han en bit tuggummi och vips är han i himlen. då kommer en assnygg tjej fram och säger med en grovt brittisk dialekt "dirty mouth? clean it up with orbit" och längst ner på tv-skärmen finns en liten text bara synlig för oss som inte är lika hjärntvättade av amerikansk tv: "Dramatization: Orbit Gum will not get you into heaven" NÄHÄÄ?!

we tear down houses

2006-08-01T20:50:00.000+02:00

Det är ett ganska typiskt hus i spökstaden som är en del av New Orleans, övervuxet, obebott, översvämmat. Om man lägger märke till fönstren ser man att det finns vattenränder, men den översta vattenränden på det här huset syns inte på fasaden, vilket innebär att det här huset låg helt under vatten då området var översvämmat.

new orleans

2006-07-31T16:15:00.000+02:00

då drog vi oss iväg till New Orleans, stannade till vid en skivaffär innan vi körde upp på "the interstate" och köpte "impeach my bush". sjukt bra skiva och väl framme fick vi gå på en ännu bättre konsert. peaches är alltid skitbra. asbra band, värsta värsta. och andra roliga saker, stor uppblåsbar penis, manliga dansare, cycklar och fyra klädbyten. peaches är bäst för att hon ser ut som en helt vanlig tjej, inte modellsmal och assexig och stolt! visade sig att le tigre JD var med i bandet!! sen såg vi dom på baren där vi var efteråt, ahh! jag ville dö. jag ville gå fram och säga att dom är dom coolaste tjejerna som den här världen har sett. men.. vågade inte för att det hör dom nog hela tiden. iallafall, efter konserten sprang vi in i två av Hunters vänner, och vi fyra drog en riktig runda på stan, stannade på minst fem ställen, den enda mer galen än den andra. och dom tre killarna tillsammans verkade känna halva New Orleans. men roligt, fick till och med åka lite kundvagn. jag blev riktigt jävla full, och dom andra tre också. så, klockan fem snubblade vi in på hotellet där vi skulle stanna och vaknade vid check-out tiden, klockan tolv. skit också. ut i hettan av New Orleans, som är känt för att vara dubbelt så varmt än resten av staten, för att det är jävligt mycket fuktigare. väldigt bakis, åt vi frukost, stoor kaffe för att bli lite normal igen. vi kände alkoholen sippra ut ur våra porer. uuh. vi var tvugna att åka till ett galleri där hunter ska ställa ut och efter det gick vi i secondhandaffärer. roligt för mig! efter lunch började vi må bättre men bli väldigt trötta, då satte vi oss i bilen och åkte på "sight seeing". men till lakeview, det mest drabbade området i Katrina. för varje kvarter vi körde blev skadorna bara värre. kvarter efter kvarter med hus, med kors sprayade på dörren, tomma, krossade fönster, ibland en husvagn utanför för att husen är obeboeliga men människor vill bo vid deras hus ändå, och vattenlinjer ända upp till andra våningen. dom där korsen på dörren, det är för att staden var evakuerad, alltså, dom evakuerade hela staden och sen gick polisen runt och kollade alla hus, sprayade ett kors direkt på huset där det var tomt. förstå om det skulle hända i stockholm, man förstår nästan allvaret i det, det är en sån katastrofstämning att man inte ens förbereder sig för att återvända, man måste lämna huset olåst och sen ska någon klottra på det. men för mig såg det nästan ut som något religöst, det såg ut som om människor hade sprayat kors för att säga "gå det här huset förbi" som att ha lammblod på dörrkarmen när döden gick förbi. utmattade, körde vi hem på vägen över träsken av Louisiana. jag vill se New Orleans igen, allt är ett äventyr i Louisiana.

vikgubbebloggbok

2006-07-28T23:12:00.000+02:00

det är fredag eftermiddag, och som sig bör, jobbar jag inte. jag skriver halvhjärtat på den rapport som ska höra till min forskning. vad nu forskning är, & hur det ser ut. iallafall, allt började med att hjalmar är på msn. och det slutar med att vi ska göra en bloggbok, mer om detta kan man läsa på hjalmars blogg. jag är spänd av förväntan, intresseanmälan sker hos hjalmar. hjalmars deckarnovell följer:

"Kapitel 1. Bertil är 45 år, brunhårig civilspanare. Lotta har just blivit mördad av en vid tillfället okänd person. Kapitel 2. Tillbakablick: Lotta sprang ut genom dörren samtidigt som en stor man krossade fönstret på andra sidan lägenheten. Kapitel 3. Bertil tyckte inte om sitt koffeinfria kaffe hans tjocka fru envisades med att köpa. Han hällde ut det i vasken och åkte tio minuter tidigare till stationen för att hinna njuta av tråkigt automatkaffe som åtminstone innehöll koffein. Kapitel 4. Ännu tidigare: Hon sjönk ned i badkaret med det lite för varma vattnet i vetskapen om att det både skulle svalna och hon skulle vänja sig. Hon hörde ett konstigt ljud från innergården. Hon höjde ljudet på den lilla flytande radion. Kapitel 6. Bertil drack sitt koffeinstinna kaffe och plötsligt slog det honom att det var som i alla filmer och deckare. Det var frugan som var skurken, i just det här fallet var det dock hans egen fru. Motivet? Bertil och Lotta var med i samma bastuklubb. Bertil satte sig i en nedsutten soffa och drack resten av sitt kaffe..."

Före kapitel fem insåg jag att deckaren var interaktiv, så jag flikade in att allt en bra deckare behöver är lite erotik. tydligen är hjalmar dock inte en håkan nesser, så kapitlet är censurerat. själv packar jag ihop mina artiklar för att runda av den här arbetsveckan och dra mig till New Orleans, för att gå på peaches-konsert. underbart

broar

2006-07-27T20:59:00.000+02:00

så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över nej; det här gör jag. har inte riktigt gillat låten, men idag, på väg till jobbet slog ångesten mig & slog läger. precis som alltid, när jag har varit någonstans och måste åka hem. man skulle kunna tro att jag är äldre och har rest mer sedan jag var den osäkra sextonåringen som åkte till skellefteå en gång om året, men den känslan finns kvar i mig, det hade jag aldrig kunnat tro. jag har aldrig levt så mycket i nuet som jag har gjort dom här senaste veckorna. jag känner inte igen mig, ingen obefogad osäkerhet, inga gapande sår i självförtroendet, inga tvekande eftertankar. jag känner verkligen inte igen mig. nu börjar dagen d närma sig, och det blir dags för mig att åka hem. och det är allt människor pratar om, i mail, på msn, på helgon "när kommer du hem?". jag vet inte! även om jag åker hem fysiskt, när åker jag verkligen hem? var är hem? det känns mer & mer att jag inte har något hem. ska jag åka hem till mina föräldrar? till mariestad. dit flyttar dom nästa vecka, inte ens dom bor där än! stockholm, inget hem där.. just nu är baton rouge mitt hem, så jag vet inte när jag åker hem! människor här frågar mig "are you homesick?" och varje gång jag får den frågan får dom samma svar "I don't get homesick". så ångesten grundade sig i en dagdröm jag hade på väg till jobbet, jag föreställde mig själv på flygplatsen i baton rouge, i samma skick som när jag kom. resväska, ryggsäck på ryggen, knutna converseskor, jeans, rutig kavaj och grå kofta. den enda skillnaden kommer vara att jag kommer ha gråtit hela natten, och kommer gråta där på flygplatsen. med kramar. det där känslosamma "farväl" som man alltid har på flygplatser, tågstationer, busshållplatser. jag har varit med om många. ändå, älskar jag flygplatser, jag antar att jag älskar att försätta mig i den där virvelvinden av känslor. så, jag föreställde mig själv på flygplatsen om två veckor mitt i en virvelvind. och började gråta, jag är bra på att gråta på offentliga platser. jag tror att dagdrömmandet tar mig överallt. bara inte hem. men jag går inte isär när jag går med dig

vardagsproblem 2; myror

2006-07-26T16:58:00.000+02:00

myror har invaderat mitt skrivbord & äter upp mig. att borsta bort dom fungerar inte längre.. jag dödar dom. jag & andrew leker Gud. Jag är ledsen Gud, but we are the shit these days!
när vi stod och målinriktat satte våra fötter försiktigt på myror, nästan som en dans, sa andrew: "maybe we're not doing any good. maybe we're just killing off the weak ones and a whole new race of super ants will rise up" stamp "let's hope not" stamp stamp

vardagsproblem 1; inte svart kaffe

2006-07-25T16:03:00.000+02:00

Här är ett trevligt vardagsproblem som detta landet kan lägga på ovetande europeiska flickor som är trött på morgonen. Jo, jag skulle köpa kaffe imorse, detta i samband med att jag ville köpa en frukt. eftersom frukt inte växer på träd här finns ett ställe där dom säljer saker som har andra färger än baconbrunt och korvrosa, så jag köpte min kaffe på samma ställe. hur gjorde jag det här? jo, jag hällde upp kaffe, lukta, rynka på näsa, uuh, luktar inte gott. jag som har druckit kaffe med mjölk alltid har bara druckit allt mitt kaffe svart sen jag kom till usa. och där stod en termos med mjölk, så utan att tveka tog jag tag i denna termos och gjorde som jag gjort så många gånger förr på seven eleven; häll upp till kanten. men när skummet sedan hade lagt sig visade sig en svagt kolafärgad vätska i min pappersmugg, & när jag väl smakade insåg jag att jag fyll min kopp en tredjedel med typ 40% grädde, blä! varför måste allt vara mättat med fett här? äckligt..

why, hello Mister Lincoln

2006-07-24T20:22:00.000+02:00

mina första dollares på väldigt länge

mississippi

2006-07-24T18:00:00.000+02:00

roligt, & helt fantastiskt! jag får min första lön idag, ah. jag är inte fattig fattig längre! tur att jag gör saker som inte kostar mig pengar, bara andra. i fredags hamnade jag & hunter på en väldigt rolig sak; ett disco på ett kafé med gratis öl. hoho, det är alltså ägaren till ett kafé som är nyskiljd & uttråkad, alltså köper han en "keg", sätter upp ett PA och låter alla i staden komma. det slutar förstås med att alla vita indiekids kommer, blir fulla & dansar, vi var inget undantag. kul, äckliga muffins, och gratis öl. i lördags var det någon slags "performance art" på chelsea's där en av hunters studenter spelade musiken. alltså, allt var bara konstigt, plast och blod och färg och gasmasker. uh, jag blev liksom mörkrädd där jag stod bland femtio människor. okej, igår, söndag, åkte jag & Hunter & hans hund till hans föräldrar i St Francisville, en söt liten stad, mycket mindre och gulligare än stora, industrialiserade Baton Rouge. dom bor i ett gammalt hus, äldre än det förbannade landet dom bor i, som var byggdes av borgmästaren i en stad som låg vid mississippi, & som inte finns längre, för att den svämmade över katastrofalt ett år för hundra år sedan. dom visade mig mississippi där den är lite finare än i Baton Rouge, här är den inte så stor. där ser den ut som jag föreställde mig. På vägen hem tog körde vi över mississippi, för att jag skulle få se den enorma exxon-delen av floden. ja, det blev en liten roadtrip liksom. sen hyrde vi film, var onyttiga & åt glass, jag fick Hunters kompis att hyra "psalmer från köket", roligt att dom hade den i "the foreign section". ja, som sagt, måndag med en bättre känsla än förra veckan.

grand canyon

2006-07-21T18:39:00.000+02:00

If I was the Grand Canyon
I'd echo everything you say
but I'm just me
I'm only me & you used to love me that way
so you know how to love me that way

If I was Paul Bunyan
I'd carry you so far away
but I'm just me
I'm only me & you used to love me that way
so you know how to love me that way

jag vill vara en magnetic fields-låt.